Fottrampad avokado i Skottlands blyertsbälte.
Det tar cirka tio minuter från det att jag landar med planet från Dublin tills att jag inser att något är allvarligt fel. Bagagebältet är tomt trots att flyget var nästan fullsatt och tullpolisen ser så pass arresteringssugen ut att jag förbjuder mitt resesällskap att gå på toaletten innan vi tagit oss ut i ankomsthallen. Himlen är mörkt blyertsgrå helt utan nyanser och det ligger den sortens fuktiga dis i luften som antyder att det inte regnar utan snarare att vi befinner oss mitt i molnet. Jag vet det inte då, när jag vinkar in en Uber XL som ska köra oss en halvtimme åt fel håll utan kompensation, att det ska bli ett dygn av prövning. Att besöka Glasgow i mitten av november på en budget är att hälla tändvätska på en ångest man inte visste fanns.
Jag och mina två kumpaner delar på ett familjerum på ett bed and breakfast nära Charing Cross, vilket receptionisten nöjt deklarerar att de uppgraderat till ett sexbäddsrum “for free”. “I booked a room for four people” säger jag påtagligt stressad efter att ha sett sexbäddsrummet (fuktig heltäckningsmatta/okända hårstrån på kudden) med förhoppning att få byta till ett rum som får mig att tänka mindre på tävlingsmomentet i Fångarna på fortet när de stoppar ner händerna i lådor med okänt levande innehåll. “You got two more beds for free” kontrar receptionisten oförstående inför det faktum att jag inte kan avnjuta överslafen i två våningssängar samtidigt. Kapitulation. Efter noggrann inspektion (ficklampa på telefonen/en glödlampa i taket) av samtliga sex madrasser (blå plast) och bildgoogling av vägglös inser jag att det enda tillstånd som kommer göra mig mer avslappnad är medvetslöshet.
I det avseendet verkar jag ha hamnat i rätt stad. Jag befinner mig på vad jag förmodar är en slags huvudgata som för tankarna till Reeperbahn med sitt pärlband av shawarma-restauranger och blinkande neon. De flesta jag möter här känns påverkade på ett sätt som gränsar till förhäxning. Det är som att samtliga, fordon och djur inkluderat, på den här gatan rör sig som i trans, i en egen dimension, där de är totalt osynliga och irrelevanta för varandra. I hörnet Scott Street/Sauchihall försöker två tonårskillar äta kebab och gå samtidigt. Den ena försöker mata den andra med en plastgaffel men för varje tugga är det som att trottoaren alltmer blir till ett slukhål. Gravitationen drar deras enhet mot marken som i slow motion och till slut somnar den svagaste av de två mot en gatupratare med reklam för vapes (Watermelon Ice). Jag står som fastfrusen vilket jag märker först när en kvinna i stilettklackar försöker gena genom min kropp för att komma till sin taxi. Klockan är 18 och det känns som jag befinner mig i 28 dagar senare.
Hungrig och i behov av att ladda min telefon på en plats helst utan svartmögel och spya letar jag upp ett fik. Jag beställer världens minsta croissant med ost och skinka och en juice via en QR-kod som är fasttejpad på bordet. Dörrarna mot gatan är vidöppna och trots att jag gång på gång byter till en plats längre bort från ingången och har på mig både jacka och mössa blir det snart outhärdligt och jag ger mig återigen ut i det brinnande inferno som visat sig vara Glasgow en helt vanlig lördagkväll.
Mitt sällskap och jag möts upp på The Griffin, en mysig pub inredd med sådana där gravljus som går på batteri. Det är första gången jag känner trivsel sedan jag anlänt och det gör mig varm inombords. Mitt sällskap dricker öl som det finns ett tämligen stort och intressant utbud av här. Jag som känner för att bli full snabbt köper ett glas vin, ett beslut jag vacklar inför två minuter senare när jag ser bartendern hälla över klargul vätska från en tvåliters petflaska till en öppnad vinflaska. Kalla mig naiv eller våghalsig men jag fattar ändå beslutet att beställa in en mellanrätt från menyn. Misoglacerad sötpotatis och rostad paprika med konfiterade körsbärstomater och chutney av grön chili. Att äta den ska visa sig vara de bästa tre minuterna i Glasgow hittills. Bakom bardisken sänds ett hyllningsprogram för Remembrance day på storbildsskärm.
Kan det vara så här trevligt kan det nog bli ännu bättre tänker jag och söker på nätet efter “mysig bar Glasgow”. Valet faller på The Hug and Pint som beskrivs som något av ett favoritställe för lokalbefolkningen och som även arrangerar konserter. Vi dricker således upp och går ut i snålblåsten igen. Glasgow är kuperat på sina håll. Om man tänker bort solen, den goda stämningen och kisar lite med ögonen är det inte helt olikt San Francisco. Vägen till The Hug and Pint går via branta backar och ödsliga viadukter med uppenbar rån-aura. Staden strax utanför centrum känns förvånansvärt öde, klockan har inte slagit tio och det är mörkt i nästan alla fönster vi passerar. Många hus känns övergivna. “Var bor folk?” säger jag rakt ut flera gånger utan att få svar.
Vi har precis missat konserten och folk myllrar upp från en källartrappa som skulle få svenskt brandskydd att stänga av ett halvt kvarter. I baren står en tjej som inte ser ut att vara en dag äldre än 15 och serverar gäster i mån av ork och tid. Dagens drink visar sig vara margarita som serveras i ölglas. Två killar med obegriplig dialekt, flanellskjorta och rosiga kinder kommer fram till oss för att småprata. Medan vi diskuterar huruvida det är roligare att bo i Dundee än Glasgow (mitt sällskap säger artigt att han hört att det är väldigt vackert i Dundee) häller den ena okommenterat över den andras margarita i sin öl och sveper. “I have spent 20 years of my life there and I talk from experience when I say that it sucks” säger han. Diskussionen om Dundee är därmed avslutad.
Tiden går långsamt i ett par minuter. Mitt sällskap beställer en kopp te vilket inte gör att det går snabbare. Tjejen i baren har klivit av sitt skift och kommer ut för att hämta sin jacka som ligger på golvet i ett hörn bakom ett bord med halvdruckna glas. Hon lyfter ett av dem. “Is this yours?” frågor hon och utan att invänta svaret tar hon en djup klunk, knäpper sin duffel och försvinner ut i mörkret.
Jag har svårt att somna den kvällen. Ligger i fosterställning och lyssnar på de oförutsägbara tjuten som kommer från en efterfest på ovanvåningen och har placerat handdukar som skyddsvall mot väggen så att mitt huvud inte ska nudda den. Vid 04 sprider sig en doft av gräs i vårt rum och jag hoppas att det innebär att de festande fotbollskillarna en våning upp äntligen försöker varva ner. Jag stoppar in öronpropparna på ett sätt som jag vet kommer få mitt huvud att värka i timmar imorgon bitti.
När jag vaknar lägger jag fem minuter på att googla Glasgows bästa men också närmsta frukostställe. Det ska visa sig vara mer av det senare. Nedsänkt i källarvåningen på ett övergivet bostadshus, dörr i dörr med en sorgsen jazzklubb, ligger Singl-end Garnethill. Det är söndag och peak brunchtid vilket innebär att stället är fullsatt. Jag beställer en americano, en skiva bröd med avokado och pocherat ägg och ringer min kille på Facetime för sällskap. Fem minuter senare landar en skiva bröd och en äggkopp med brunt innehåll framför mig. Avokadon både ser ut och smakar som den trampats för fot i ett kommunalt omklädningsrum. Vid det här laget blir jag inte ens besviken, det känns mest genant att jag hade hipster-förhoppningar. Lite som när man är olyckligt kär och låter någon behandla en ovärdigt för att man hellre blir ovärdigt behandlad än inte behandlad alls. Jag skrapar bort avokadon från brödskivan och lägger tillbaka det i äggkoppen som jag sedan skymmer med hjälp av baksidan på menyn innan jag betalar för mig och går ut igen.
Jag har sju timmar att döda innan jag ska befinna mig på konsertlokalen SGW3 för soundcheck. Tänker att något måste vara nice med den här staden, jag måste bara hitta det. Jag slår in “city center” på kartor men förstår ingenting av det jag ser. Jag slår in “H&M”. Jag är i ett desperat behov av att se människor och att de existerar i en annan skepnad än fulla hologram av sig själva, en torr golvyta och ett element som är där mer än till syns. Glasgow har fram tills nu känts som en manlig depression, en våt yllefilt, ett Truman show inramat av inälvspudding och teckningar i blyerts och jag vet inte om jag orkar mer. Den här stan gör något närmast existentiellt med mig, jag känner mig hotad av universum när jag är i den.
Närmaste H&M visar sig ligga tio minuter bort och jag rör mig snabbt för att hålla värmen. För varje krön jag passerar måste jag för rättvisans skull säga att det ser mer lovande ut. När jag når det högsta krönet på St Vincent Street ser jag ett pärlband av restauranger i horisonten och människor som både står upp och ler samtidigt. Det är som att det jämntjocka blyertsmoln staden befinner sig i, inte försvinner helt, men iallafall får mer nyanser. Jag passerar museet för modern konst och noterar att jag för första gången tar en bild för att jag vill och inte enbart som bevisföring att det här faktiskt har hänt. Jag passerar ginbarer och julpyntade pubar med riktiga levande ljus. Jag ser till och med silhuetten av en katedral i fjärran. På torget George Square står glada turister och fotograferar statyerna av mer eller mindre okända skotska män samtidigt som en gnolande polis delegerar människor över gatan. Det är svårt att veta om det är fint på riktigt eller om det är i kontrasten till allt det andra jag sett och känt det senaste dygnet, men det är en slags upprättelse. Mitt hår har krullat sig av diset från molnet och när jag torkar mig i ansiktet med handryggen märker jag att mina kinder är våta. Om det beror på vädret eller insikten att jag om 12 timmar kommer sitta på ett tåg härifrån låter jag vara osagt.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 12, 2024.
