20 år av rockjournalistik

Två decennier av svensk musikhistoria, det är inte alla som har det på sitt cv. Men Patrik Forshage har som avgående musikredaktör recenserat fler skivor än vad många lyssnar på under sin livstid.

Det var i september 2000 som Nöjesguidens dåvarande musikredaktör Tom Pyl gav Patrik Forshage uppgiften att skriva om Tomas Andersson Wijs andra album Ett slag för dig. 
– Ända sedan puberteten har jag inte bara varit en passionerad musiklyssnare utan också prackat på alla som kommer i närheten mina synpunkter på musiken. Som femtonåring gjorde jag ett eget punkfanzine, Zäpo, och när jag gick ut gymnasiet sökte jag ett ledigt jobb som musikkritiker på Dagens Nyheter. Det fick jag inte - de valde den där Bengt Olsson istället, och jag är fortfarande sur. År 2000 hade jag hunnit bli rektor på en skola i Rinkeby, och då fick jag höra att Nöjesguiden sökte en ny recensent. Jan Gradvall hade just slutat, så det behövdes någon som hade koll på ”gubbrock”. Jag skrev ett par provrecensioner, och min rätt svala anmälan av Tomas Andersson Wijs debutalbum blev min första publicerade recension. Vad jag inte fattade var att orsaken till att den hamnade på mitt bord var att alla andra skribenter hade en relation till Tomas, som just hade slutat som skivrecensent på Nöjesguiden strax innan. 

Sedan dess har han konsekvent snittat på tre till fyra recensioner i veckan, varenda vecka utan undantag under 1040 veckor. Ungefär 4000 recensioner alltså. Lägg därtill någonstans runt 300-400 intervjuer.  
– Överhuvudtaget skulle jag säga att de bästa intervjuerna jag gjort har kommit nära den intervjuade genom att tillbringa mycket tid med dem. Veganlunch och sightseeing i New Yorks Alphabet City med Anna Ternheim som värd. En heldag tur och retur Stockholm-Göteborg tillsammans med Joel Alme. Åtta timmar med Timbuktu, medan han brottas med kvällstidningars knarkavslöjanden och gör demos med Mackan Price och diverse andra i en källarstudio i Atlasområdet. 

Och de konstigaste?
– Att intervjua en rädd och förvirrad Daniel Johnston på telefon från sitt föräldrahem var speciellt. Han undrade hur jag kunde veta något om hans kommande skiva, trots att den inte kommit ut än. Spionerade jag på honom? För att inte tala om en fullständigt obegriplig Roky Ericsson i trepartssamtal tillsammans med Will Sheff från Okkervil River, som hade producerat Rokys nya album och som nu fungerade som uttolkare av hans nonsens.

Det måste ha funnits misslyckade intervjuer också?
– Absolut. Trötta artister som i slutet av en lång pressdag upprepar samma invanda fraser oberoende av vilka frågor de får.  Men de där skräckhistorierna om journalistätande ilskna artister stämmer oftast inte. Folk som Stephin Merritt från The Magnetic Fields och Kevin Rowland som jag pratade med nu senast är inte alls svåra, om journalisten bara är påläst och på riktigt intresserad. 

Du har varit rockjournalist i princip sedan benämningen började användas och måste således ha sett en hel del skandaler genom åren. Kan du dela med dig av någon? 
– Jag har hört artister tala om hedonistiskt beteende, men jag har sällan eller aldrig sett det. MGMT pratar gärna om sådant. Kings of Leon älskade att vältra sig i sin mytbildning. Vi organiserade en fotosession runt en gammal Saab på Mosebacke, där Ebbot och Soundtrack of Our Lives fick agera ut sina allra värsta skandaler. När jag skulle intervjua hårdrockslegenden David Coverdale om hans vildaste festivalminnen befarade jag att tas emot av ett vildsint rockmonster, men bjöds istället på te av en perfekt engelsk gentleman som ville berätta harmlösa berättelser från sextiotalet. 

Vad skulle du säga att de största skillnaderna är mellan att vara musikskribent idag, och för låt säga 20 år sedan?
– Det är mycket som förändrats, både avseende arbetssätt och och avseende reaktioner och betydelse. För 20 år var jobbet något mycket mer socialt och fysiskt. Ny musik skickades ut i fysiskt format till journalister, och vi träffades och fördelade skivor för recension mellan oss. Fortfarande var skivorna ofta i speciella promoutgåvor och anlände ibland i spektakulära paket. Det värsta var någon vokalgrupp som envisades med att vilja komma och överlämna sin skiva med hela sin kör, sjungandes för mig utanför porten i förorten där jag bodde. 

När skulle du säga att yrket hade sin peak?
– För yrkeskåren har den passerat, vill jag påstå, åtminstone tillfälligt. Vi är helt enkelt inte lika viktiga längre. Ur musikjournalistens perspektiv inföll nog peaken någonstans under nittonhundratalets sista decennier, när en profilerad journalist kunde vara nästan lika viktig som artisten och verkligen påverka riktningar och karriärer. För musikpubliken däremot, och för läsarna, var det ett rätt snävt spektrum där inte många riktningar och genrer rymdes. Ur det perspektivet kom kanske peaken senare, med breddningar, med bloggar, med onlinetidningar. Eller så infaller peaken snart, när rörelsen och motrörelsen stabiliserats, och det bland de många entusiasterna utkristalliserat sig en mycket större bredd av kunniga och stilistiskt drivna skribenter i många fler kanaler än förr. Dit verkar vi kanske vara på väg nu? Rent textmässigt inföll peaken tveklöst med Lester Bangs recension av Lou Reeds Metal Machine Music, publicerad i Creem magazine 1976. ”The Greatest Album Ever Made”. Bland annat med argument om Lester Bangs hamsters reaktioner på musiken. Googla! 

"Jag väntar fortfarande på att gitarristen i Lambretta ska knäcka mitt näsben"

Under din tid som musikredaktör har vi sett nya internationella svenska exporter som Robyn och Avicii blomma ut, men det har också hänt en hel del på hemmafronten. Vi har sett en våg av ny svensk hiphop växa, EDM har kommit och gått samt inte minst Spotify har kanske för alltid förändrat sättet vi konsumerar musik på. Är det några andra paradigmskiften som har gjort extra stort intryck på dig?
– För tjugo år sedan hade svensk hiphop tagit några väsentliga utvecklingssteg från att härma amerikansk hiphops standarduttryck till att pröva sitt eget lokala sätt att uttrycka sig. Det är en utveckling som stämmer exakt på tidigare genres, pop under tidigt 1960-tal, rock något knappt decennium senare och punk därefter. Rätt mycket innebar det för hiphopen att man landade i ett uttryck som faktiskt påminde om just föregångargenres, särskilt med det rebelliska förortsperspektivet. Det var nog också orsaken till att skribenter som jag själv fick uppdrag att recensera hiphop som The Latin Kings, Timbuktu och Feven. Det dröjde några år innan hiphopen via Redline och andra hade frigjort sig från även den traditionen och blivit ett helt eget uttryck, där mina gamla punkerfarenheter inte var någon vidare referensram. Det var då svensk hiphop verkligen började blomstra. 

Jag vill minnas en anekdot när en artist blev så arg för sin dåliga recension i Nöjesguiden att han lappade till skribenten. Vi svarade med att återpublicera recensionen. Finns det fler exempel på reaktioner som våra recensioner har skapat?
– Eye’n’I. Det var före min redaktörstid, den äran ska tillfalla Tom Pyl. Men absolut. Jag väntar till exempel fortfarande på att gitarristen i Lambretta ska knäcka mitt näsben, som han utförligt utlovade i handskrivet brev till redaktionen efter att jag haft synpunkter på deras debutalbum för snart 15 år sedan. Tror du att jag kan sluta se mig över axeln nu?

Har du några favoritrecensioner du minns? Jag gillade den subtila sågningen av Nanne Grönvalls rockskiva.
– Sågningar överhuvudtaget är kul, men faktiskt rätt svåra att skriva om de ska ha substans och inte bara vara brutala. Den enda recension jag ångrar var av en svensk debutant som jag tyckte hade gjort ett riktigt dåligt album. Men jag rycktes med när jag skulle skriva om det, och det blev bara plumpt och elakt. Dagen efter att recensionen publicerats fick jag ett mail från artisten där hen berättade hur ledsen hen hade blivit av min text. Det är usel journalistisk, det är mobbning, och jag lärde mig läxan. Men på artistens bekostnad. 

Vilka musiktidningar läser du själv idag?
– Electronic Sound, Uncut, Mojo och Svensk Postpunkshistorisk Tidskrift, och en massa annat som råkar falla i mina händer. Jag uppskattar fortfarande tryckta tidningar mer än digitala. Dels gillar jag helhet bättre än fragment, lite som att jag föredrar album framför blandade spellistor. Och dels för att jag gillar att vara fysisk i min läsning, riva ut sidor för att spara, eller slänga, vika hundöron, ringa in och stryka över.

"Om din längtan är att vara polare och partaja med artister - sorry, det gör dig till en kass musikjournalist"

Saknar du något inom svensk eller internationell musikjournalistik?
– Du inser att du ställer frågan till en person fostrad i punkens ideal? Den som saknar något i musikjournalistiken får väl helt enkelt ta saken i egna händer och göra det själv?

Du halkade själv in på yrket något slumpartat, men har sedan dess jobbat väldigt aktivt med att lyfta in nya skribenter – varav många är aktiva än idag. Vad skulle du ge för råd till någon som går och drömmer om att bli nästa Cameron Crowe?
– Om någon bär på romantiserade rockjournalistdrömmar som i Almost Famous - glöm dem bara. Till att börja med erbjuds inte musikjournalister dyra bjudresor och lanseringssatsningar sedan ett par decennier, och om din längtan är att vara polare och partaja med artister - sorry, det gör dig till en kass musikjournalist. 

Några av de artister Patrik Forshage har intervjuat för Nöjesguiden 
Franz Ferdinand
Arcade Fire
Sparks (två gånger)
Kevin Rowland
Stone Roses
Teenage Fanclub
Primal Scream
Pixies
Lloyd Cole
David Sylvian
Donovan
Prefab Sprout (två gånger)
Grandaddy
Josh T Pearson
Lambchop
Calexico
Magnetic Fields
Can
The Residents (två gånger)
Daniel Miller
Depeche Mode
Alan Wilder/Coil
Laibach
Cabaret Voltaire
Bootsy Collins
Mavis Staples
Gil Scott-Heron
Daniel Johnston
Roky Ericsson
MGMT (två gånger)
Antony Hegarty
David Coverdale
José Gonzalez (två gånger)
B C Camplight
Freddie Wadling
Olle Ljungström
Nina Persson
A Camp
Niclas Frisk
Ulf Stureson
First Aid Kit (fyra gånger, minst)
Deportees (tre gånger)
Ludwig Bell (två gånger)
Sophie Zelmani
Anna Ternheim  (fyra gånger)
Hollie Cook
Glen Matlock från Sex Pistols (två gånger)
Topper Headon från The Clash
Fjodor
Nomads
Timbuktu
Backyard Babies
Dregen
David Coverdale
Nicole Atkins
Paloma Faith
Wilko Johnson
Vaccines
Luke Haines
St Vincent
Matthew E White
Rodriguez
Oskar Linnros
Henrik Berggren
Victoria Bergsmark/Taken By Trees
Neka Case
Kajsa Grytt
Jack White
Chrissie Hynde/Pretenders
Marlon Williams
Asgeir
ShitKid
Martin Rössel/Dom Dummaste
Destroyer
Kitty Daisy &Lewis
Trailer Trash Tracys
Nicole Atkins
Broken Social Scene
Peter Perrett/The Only Ones (två gånger)
Artbreak
Jeff Tweedy
Fleet Foxes
Perfume Genious
KSMB
Ryan Adams (även om det inte blev så mycket till text)
Johnossi (tre gånger)
Madness
Drive-By Truckers
Nils Lofgren
Teenage Fanclub
El Perro Del Mar
Magic Numbers
Glasvegas
Brända Barn
Poolhall Richard
Sharon Jones & The Dapkings
Patrik Tanner
Hurts (två gånger)
Mercury Rev
Motorhead
Imperial State Electric
Fleet Foxes
Commando M Pigg
Mumford & Sons
Death
Joel Alme (två gånger)
Daniel Gilbert
T-Bone Burnett
Toni Holgersson (två gånger)
Dante
Brända Barn
Dag Vag
Kings of Leon
Soundtrack of our Lives
Ebbot (tre gånger)
Hästpojken (två gånger)
Plura/Eldkvarn
Richard Hawley
Perfume Genious
Mark Ronson (två gånger)
Robyn
Tarantula Waltz (minst fem gånger)
Markus Krunegård/Laakso (fyra gånger)
Shout Out Louds (två gånger)
Dungen
Tourettes
Ingenting/Christoffer Sander (tre gånger)
Suburban Kids With Biblical Names
Veronica Maggio
Seinabo Sey
Magnus Carlsson
Titiyo
Turbonegro
Dogge
Ty Segall
Lambchop
Richmond Fontaine/Willy Vlautin (två gånger)
Side Affects
Christian Kjellvander/Loosegoats (tre gånger)
Peter Bjorn & John
Peter Morén
Dreamboy
John Grant
St Vincent
Consequenses
Theodor Jensen
Phosphorescent
Johannes Vidén
Iron & Wine
The National
Death Cab for Cutie
Dirty Projectors
Hello Saferide/Säkert! (två gånger)
Brendan Benson
Jenny Wilson
Stone Roses (Mani)
Mountain Man
Gary Lightbody från Snow Patrol

20 ÅR MED SVENSK MUSIK 

2000 

Cheiron lägger ned
Två år efter att Cheirons kreativa nav Denniz Pop gått bort, lägger också studion som huserat artister som Backstreet Boys och Britney Spears, ned. Max Martin flyttar till Los Angeles och blir den tredje mest framgångsrika låtskrivaren genom tiderna efter John Lennon och Paul McCartney.

Håkan Hellström släpper Känn ingen sorg för mig Göteborg.
Den tidigare Broder Daniel-medlemmen blir hela Sveriges favoritartist. Nöjesguidens recensent Örjan Hulthén ger skivan högsta betyg.

Snook bildas 
Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray träffas på gymnasieskolan Viktor Rydberg i Stockholm. Inte långt därefter blir de Sveriges svennigaste hiphop-akt. Ett epitet de bär fram till 2015 när Hov1 introducerar sig själva på den svenska hiphopscenen. 

Feven släpper Hela vägen ut
Albumet innehåller bland annat singeln Dom tio budorden. Året därpå föräras hon med en Grammis för bästa hiphop/soul.

2001

Broder Daniel spelar Shoreline för första gången på Sen kväll med Luuk
Och låten som släpps först två år senare blir orimligt populär i vissa kretsar.

Eskobar stenas på Emmaboda
Några i publiken kastar sten på poptrion under deras spelning på festivalen.

2002

Ett av Sveriges bästa musikår
Några av de singlar som släpps är Kents Kärleken väntar, The Arks Calleth You, Cometh I, Håkan Hellströms Kom igen Lena! och Caesars Jerk it Out.

2003

Gottfrid Svartholm, Peter Sunde och Fredrik Neij startar The Pirate Bay
Den mest populära hemsidan för olaglig nedladdning utmanar skivbolagens monopol. Vi får helt plötsligt tillgång till nästan all musik som finns, gratis. Metallicatrummisen Lars Ulrich blir jättearg när han inte får lika mycket pengar längre.

The Knife släpper Deep Cuts
Syskonen Dreijers andra album räknas fortfarande till en av de mest inflytelserika skivorna som släppts inom den elektroniska genren.

Respect My Hustle grundas
Hiphopkollektivet som skördat tongivande rapartister som Erik Lundin, Silvana Imam och Cherrie tar sina första stapplande steg. 

Mando Diao och fisken
En musikskribent kastar fisk på Mando Diaos turnébuss i samband med Emmabodafestivalen. 

2005 

Swedish House Maffia bildas
Samma år börjar Sebastian Ingrossos kusin Benjamin i andra klass.

2006 

Basshunter släpper Botten Anna
Jonas Altberg går från datornörd till turnerande superstjärna över en natt. Botten Anna är fortfarande den svenska låt som legat näst flest veckor som etta på Storbritannien topplista, bara Abbas Dancing Queen har legat där längre.

Spotify grundas
Daniel Ek och Martin Lorentzon startar vad som inom mindre än tio år skulle bli världens största streamingtjänst för musik. Ett företag som både räddat och förstört musikindustrin.

Peter, Bjorn And John släpper Young Folks
Den visslande indietrions popjuvel blir en jättehit med indiemått mätt.

2007

Den första upplagan av Way Out West anordnas i Göteborg
Artister som Kanye West, Erykah Badu och Teddybears STHLM toppar lineupen första gången Slottsskogen öppnar upp för festival. Tillställningen blixtrar till lite extra när Kanye West gör Young Folks tillsammans med Peter Bjorn And John. 

2008

Shellback skriver sin första singel If You Seek Amy till Britney Spears
Max Martins protegé släpper sin första hitsingel och hamnar i trubbel direkt när det låter som att Britney Spears sjunger F-U-C-K. Men Shellback cementerar – i och med sitt intåg på hitmarknaden – att nyckeln till framgång på Billboard stavas svenska hårdrockare.

Zara Larsson är med i Talang
Hon är bara tio år när hon tar hem TV4:s tv-sända talangtävling. Efter några år av harvande tillsammans med Laila Bagge i Hollywood slår hon till slut igenom på bred front. Först i Sverige med Uncover, sedan internationellt med Lush Life. 

2009

Ludwig Göranssons gör musiken till den amerikanska komediserien Community
En av våra främsta producenter genom tiderna slår igenom med sin musikläggning till Community. Det är här han träffar och inleder sitt långvariga samarbete med renässansmannen Donald Glover. En smolk i bägaren är att introlåten till Community är en av de absolut sämsta ledmotiven genom tiderna. Alltså riktigt urusel.

2010 

Robyns Dancing On My Own möter världen
Superhiten är en av de största och bästa låtarna som någonsin skapats.

2011 

Veronica Maggio släpper Jag kommer
Stunden Veronica Maggio går från kaxig soulsångerska till Sveriges kanske folkligaste artist efter Håkan Hellström. Men också stunden hon lanserar imagen som en ständig 15-åring i en 30-årig kropp.  

Laleh sjunger sin låt Some Die Young på minnesceremonin för de döda i dådet på Utöya
Låten blir ett soundtrack till den norska folkets sorg och Lalehs mest populära sånger.

Avicii släpper Levels
Den bästa stunden för svensk EDM, den sämsta stunden för Tim Bergling som tvingas turnera världen runt, trots att han egentligen bara vill ha ett lugnt liv hemma i Sverige.

Nanne Grönvall släpper rockskiva
Nöjesguidens Patrik Forshage delar ut högsta betyg till Nanne Grönvalls My Rock Favourites. Recensionen i sin helhet lyder: 

“Hahahahahahahahaha! Hahahahahahahahahahaha! Nanne Grönvall skojar till det med en rockkaraokeskiva hahahahahahahaha! Förlåt, jag ska försöka sluta skratta. Hrm. Såja. Hon tar sig an hihihihihi låtar av hohohoho Joan Jett, Kiss, hahahaha The Clash och hahahahaha Ramones! I Wanna Be Sedated! Hahahahaha! Och till och med Sham 69! Ahahahaha hohoho! Alltihop i svulstiga syntetiska rockarrangemang ungefär som hohohoho Europe brukade låta! Och med – ta-da – Linda Lampenius som gäst! Hahahaha, stopp, jag orkar inte mer! Tänk att Nanne visar sig vara en sådan fantastisk komedienne!”

2012

Loreen vinner Eurovision Song Contest
Och melodifestivalen går från att vara dominerad av fräsiga schlagertanter till att producera helt okej, ibland ganska bra hitlåtar.

Rihanna gör en riktigt dålig konsert på ett skuldsatt Peace and Love
Med ett tema influerat av antika Egypten går en kraftigt försenad Rihanna in och river av ett legendariskt dåligt framträdande i Borlänge. Hon orkar knappt sjunga med i sin playback. Samtidigt sitter festivalen med en skuld på 13 miljoner. Nästa år går Peace and Love i graven. 

Icona Pop släpper I Love It
Med hjälp av en låt skriven av Charlie XCX gör den svenska duon supersuccé på dansgolven världen över.

2013

Hultsfred flyttar till Stoxa 
Nya “This Is Hulstfred” blir den kanske tråkigaste festivalen i Sveriges historia innan den efter bara en omgång läggs ned. Vem hade kunnat tro det, på en parkering utanför Sigtuna.

Debaser Slussen stänger 
Stockholms häxjakt på Debaser och resten av stadens konsertliv inleds.  

2015

Måns Zelmerlöw vinner Eurovision Song Contest 
Genom att göra ett plagiat på David Guettas Lovers on the Sun och sno hela sin scenshow från konstnären DandyPunk skåpar Måns ut allt motstånd i ESC-finalen.

2016

Kent lägger ner
Efter 21 år som emosveriges galjonsfigur lägger Kent ned. De avslutar sin tid tillsammans med en turné runt Norden. 

2018 

Avicii dör
Dj:n lämnar jordelivet och samtidigt hela det svenska folket i sorg. Levan Tsikurishvilis dokumentär om den deprimerade och utarbetade house-dj:ns liv, berättar ett viktigt historia om vilka effekter livet som superstjärna kan ge. 

Emmaboda upphör att existera
Efter 30 år av oseriösa bokningar, alldeles för många minderåriga och människor klädda i haremsbyxor kastas handduken in. 

2019

A$AP Rocky häktas i Stockholm
Efter att rapparen fångats på video när han deltar i ett bråk som sker i centrala Stockholm häktas A$AP Rocky. Händelsen väcker stor uppmärksamhet världen över. Donald Trump ringer Stefan Löfven för att uppmana statsministern att släppa rapparen fri. Rykten sprids om de fruktansvärda förhållandena som A$AP Rocky lever under i det svenska häktet. Men historien får ett gott slut. Efter att ha tillbringat sommaren i svenskt häkte släpps Rocky fri. Han designar en fängelsedräkt med loggan “Promenad” och spelar i Globen med uppmaningen att alla från orten ska få gå in gratis.

Woah Dad råkar nästan svälta ihjäl sin publik på Robynkonsert
Robyns enda svenska liveshow inträffar på en endagsfestival anordnad på Sjöhistoriska i Stockholm. Problemet är bara att ingen får någon mat. Foodtrucksen är orimligt dyra och för att få sig en pizzabit får gästerna köa under flera timmar. 

Greekazo anklagas för att romantisera knark och våld i Malou efter tio
Och det är bara början på mediesveriges fasa över gangsterrapparnas upptåg på den svenska musikhimlen. 

2020 

César Vidal släpper soloskiva
Sångaren från Caesars Palace och sedan Caesars gör comeback som artist.

I huvudet på Yung Lean
Filmen om hur en vanlig svensk tonåring transformerar sig själv och antar gestalten av en internationell hip hop-stjärna har premiär.

Festivalsommaren ställs in 
Ja, ni vet såklart varför.

Recensionex och liknande kan i fortsättningen med fördel skickas till Nöjesguidens nya musikredaktör Tina Rosenfink.