Det här är en tomrumsekande, kyrkogårdsdramatisk debut, där det sköra och ljusa i Louise Lemóns röst kontrasteras mot distade gitarrer och tunga, släpiga basgångar. Som att gå i kvicksand med en säck grus på axlarna, medan dödsdemoner ropar från alla håll. Åtminstone på de första spåren, för sedan sänks röstläget och det drar åt ett nedpitchad Depeche Mode, drone, Amy Winehouse och åskmuller istället. Till sist har gothkänslan gjort sitt och vi landar i ett par dystopiska powerballader. Lite synd på en lovande inledning.
