Nostalgi och punkig smuts.
Gain/Sony
Engel - The Darkest Void
På Engels femte album hittar bandet hem efter att ha pendlat mellan melodisk death metal och industriella metalcore-nyanser ett tag. Nu lägger göteborgarna ännu mer fokus på groove och melodi. Visst har bandets kompositioner har alltid svängt men här blir grunderna mindre spretiga när de lägger större fokus på sången – vilket de gör rätt i. Mikael Sehlin har en makalös röst som besitter djupa growls, vassa skrik och framför allt en mycket tydlig och personlig röst. Det ger Engel en musikalisk karaktär och ett ansikte som bandet tidigare inte riktigt funnit.
Kill the Kong – Colossus
Hade Kill the Kong varit av amerikansk börd skulle de säkert ha delat turnébuss med namn som Killswitch Engage eller Butcher Babies vid det här laget. Västeråsbandet må hänge sig åt den amerikaniserade metalcore-bubblan jag ofta har svårt för men de har onekligen ett stark fokus på att göra effektiva verk. Versernas maffiga vev drivs hårt av de djentigt nedstämda gitarrer som typiskt värvas med breakdowns och rensjungande refränger.
Mustasch - Testosterone
För mustigt radiorockiga Mustasch är titeln Testosterone passande klichéig - manlig, tung och lite folklig. Men Testosterone låter inte som vanligt. För första gången på länge känns det som att kvartetten medvetet sökt sig ut på nya kreativa slätter och betat nysått gräs. Låtarna har ett anmärkningsvärt melodiskt anslag där elektronik och syntar skymtas vid flera tillfällen. Lugna bitar tillåts sippra ut i mörka power ballader eller cowboycountry, medan tempodrivna låtar tillåts dra på med en metallisk hastighet.
