Tolfte albumet in i karriären tar Göteborgsättade Hardcore Superstar några steg bakåt för att nå nya nivåer. Efter att 2018 ha avlat karriärens starkaste och mest polerade prestation You Can’t Kill My Rock ’N’ Roll, väljer kvartetten nu att blicka tillbaka mot deras sleazigt punkiga historia.
Bandet bär fortfarande de senare årens starkare låtskrivande, men arrangemangen är mer styrda av musikalisk spontanitet än radioeffektivitet. Denna stilistiska detalj är mest noterbar i albumets produktion som låter befriande live som från en replokal.
Vid en första anblick ter det sig lite fattigt jämfört med det monsterljud som präglade föregångaren, men det finns här en härlig tydlighet som gör att låtarna får en mer direkt känsla av ett äkta rockband i klassisk 70-tals-rockanda á la Van Halen, Whitesnake och Kiss.
Även om jag saknar den maffiga arenakänslan är det ingen tvekan om att fler fans kommer att känna igen sitt favoritband i denna lite ruffigare kostym. Jag tröstar mig lite med att Vic Zino fortfarande tar stort utrymme att agera gitarrhjälte i storslaget 80-tals manér.
