Unbreakable Kimmy Schmidt

Jimmy Håkansson 17:10 28 Apr 2015

unbre_s1_002_h.jpg

För 15 år sedan blev Kimmy Schmidt tillfångatagen av den lokala domedagskulten.

Sedan dess har hon och en handfull andra kvinnor varit inlåsta i en underjordisk bunker fullt övertygade om att världen utanför är en radioaktiv öken, sedan länge ödelagd av kärnvapen och befolkad av elddemoner. Tills en attackstyrka befriar dem. Kvinnorna alltså, inte elddemonerna.

Unbreakable Kimmy Schmidt använder Josef Fritzls läskiga källare och Jim Jones osofta undergångssekt som referensmaterial. Det är en märklig grund att bygga tramskomedi på. Men om jag någonsin undrat hur lång tid som krävs i ekvationen ”tid + tragedi = komedi” har jag nu svaret. 15 år. När Kimmy Schmidt kliver ut ur bunkern blir hon inte uppäten av radioaktiva eldmonster, utan välkomnad av ett färgsprakande tiotal. Inte nog med att hela världen är stöpt i karamellfärg, alla verkar också vara höga på socker. I Unbreakable Kimmy Schmidt finns det nämligen inga “raka” karaktärer som balanserar upp de komiskt skruvade. Här vill alla vara Kosmo Kramer. Inte minst den kroniskt överlyckliga Kimmy Schmidt vars skottsäkra marinad av naiv ärlighet gör henne fullkomligt unbreakable, trots 15 år av övergrepp i bunkerkulten. Efter bunkern beslutar Kimmy att hon ska leva livet som sekten bestal henne. Hon flyttar omedelbart till New York och in i en risig källarvåning tillsammans med Broadway-drömmaren Titus Andromedon. Och innan han (eller du) ens hinner ställa frågan svarar hon “Yes, there was weird sex stuff in the bunker”.

I sin nya serie har Tina Fey och Robert Carlock inte snålat med skojet, Kimmys och Titus repliker i synnerhet är ett kulsprutesmatter av skämt. En annan rolig detalj är hur Unbreakable Kimmy Schmidt på många sätt är en inverterad spegelkopia av Feys och Carlocks förra serie, 30 Rock. Där 30 Rock handlade om den cyniska produktionen bakom ett barnsligt sketchprogram är Unbreakable den barnsliga levnadsglädjens triumf över den cyniska domedagssekten.

Det tar visserligen ett avsnitt eller två innan Unbreakable Kimmy Schmidt lyfter från marken. Och med den absurda skämtdensiteten är det oundvikligt att åtminstone en handfull av dem faller platt. Men det finns så mycket serien gör rätt att jag gärna glömmer bristerna. Ellie Kemper är fenomenal som Kimmy Schmidt, Titus plötsliga musikalinfall är gudabenådade och det “autotune the news”-songifierade introt är mitt nya favoritintro. Och när Unbreakable levererar det mest vältajmade pruttskämtet i modern tid har jag inget annat val än att villkorslöst kapitulera inför den okrossbara Kimmy Schmidt.

Unbreakable Kimmy Schmidt finns tillgänglig på Netflix.

TV-kanal: 
Stad: 
Genre: 
Skådespelare: 
Regi: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2015.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler tv-recensioner

Kvalster

Det börjar gå lite slentrian i att kasta Ann Petrén i tragikomiska loserroller. Samtidigt är det lätt att se varför: hon spelar dem så trovärdigt att hon aldrig verkar gjort något annat. Kvalster är inget undantag från regeln. Här spelar Petrén Monika, hemmafru sedan 20 år som lider av städnoja och bakteriefobi. I lägen

Grey's anatomy

För puritanerna är kanske sjukhusseriens guldålder andra halvan av 90-talet när Michael Chrichtons allt mer romanliknande skapelse Cityakuten stod på sin topp. Det där har jag tyvärr aldrig riktigt förstått, faktum är att det först är nu när det kommit in några lite mindre väluppfostrade elever i klassen (House, Scrubs,

Tommy Lee goes to college

Samtidigt som Gene Simmons tar på sig Jack Black-mössan i Rock School och försöker få brittiska konserthusknattar att inse fördelarna med spandex, attackerar Tommy Lee läroplanen från ett helt annat håll. Som ung och någorlunda fri från könssjukdomar lovade han sin mor att någon gång fullborda sin collegeexamen. Nu är ti

Extras

Att kalla Extras för en kompromiss är kanske lite taskigt. Men jag inbillar mig ändå att det amerikanska intresset i Ricky Gervais nya serie är det som gör att han är något mer nedtonad än i The Office. Extras är helt enkelt inte lika mycket enmansshow. Och Andy Millman är betydligt mer sympatisk än David Brent. Handling

Everybody hates Chris

I USA har Chris Rocks uppväxtminnen programmerats mot kritvita mördarmaskiner som The O.C. Här hemma ligger den bortstädad åt de 172 personer som både är Jamel Shabazz-romantiker och kan ratta in tv400. Det är synd. För Rock har valt en sympatisk väg när det tidiga 80-talets Brooklyn ska vägas och mätas. Everybody hates Chris är mer Roseanne än That 70's show, inriktad på ras, klass och vardag. Un

Veronica Mars

High school-noir med ett brutalt flickmord och en icke-rapporterad våldtäkt som säsongens röda tråd är kanske ingen helt tippad folkfavorit. Men så är det: [I]Veronica mars [/I]uppskattas lika mycket av grånande popkritiker som av riktiga tonåringar. Dessutom av samma orsak - ett ruskigt välavvägt manus. Veronica tillhö