”Som Grey’s Anatomy fast med fula människor”, skriver Miami Herald om The Mindy Project. Om du tycker att Grey’s Anatomy är bra tv kan du sluta läsa nu. Fast det är klart, om du anser att Grey’s Anatomy är bra tv är du uppenbarligen inte intresserad av tv-kritik. Det enda The Mindy Project har gemensamt med Grey’s Anatomy är att båda råkar utspela sig i ett sjukhus.
Om vi plockar bort House ur ekvationen finns det två sorters sjukhusserier. I den ena typen ägnar läkarna hälften av sin arbetstid åt att sexa i städskrubben och resten åt att plocka ut tumörer ur uppskurna kroppar. Den andra sortens sjukhusserier är crazy komedier – Lex Scrubs. Det som gör The Mindy Project speciellt är att det är varken eller.
Mindy Kaling är hjärnan bakom serien som med varierad framgång blandar det höga med det låga. Trots sina erfarenheter som manusförfattare och aktris på den amerikanska versionen av The Office framgår det tydligt att hon inte är intresserad av att göra samma slags skrattfest med The Mindy Project. Tyvärr framgår det dock inte alltid vad det exakt är som hon vill göra. Halvvägs in i första säsongen är många av karaktärerna i serien fortfarande gravt underutvecklade, och ganska få av skämten träffar rätt. Trots det är The Mindy Project ovanligt sympatiskt.
Det är framförallt tre roller som gör hela serien: Mindy Kalings förlossningsläkare som tror att livet är ett mellanstadiedisco, Chris Messinas trasige douchedoktor Danny Castellano och Ike Barinholtzs naive white trash-Yoda. Både Messina och Barinholtz fungerar bra som sparringpartners för Kalings huvudroll. I synnerhet Barinholtzs karaktär som tatuerat in påminnelsen ”No more stealing cars” med snirkligt ghettotypsnitt på magen. Det är den sortens karaktärer som serien behöver för att lyfta. Resten av persongalleriet kan lika gärna kunna emigrera till Grey’s Anatomy. Jag kommer inte att sakna dem.
Jimmy Håkansson
The Mindy Project sänds på FOX.
