TV-adaptionen av Sandman imponerar.
Det här får man väl inte säga i det här landet, men … jag har inte läst ett ord av Sandman. Historien som i den ikoniska serietidningen av Neil Gaiman publicerades mellan 1989 och 1996 som DC Comics svar på The Cure och Edward Scissorhands. Detta är en av de otaliga kunskapsluckor i den schweizerost som är min nördbildning. Kanske är det en fördel när det kommer till att recensera tv-serien baserad på ett så älskat verk. Inte för vad den kunde ha varit eller borde ha varit – utan för vad den faktiskt är.
Storyn plockar här och var från mytologier och folktro. Efter ett århundrade i fångenskap lyckas drömguden Dream – tänk emo-versionen av John Blund – fly. Men i hans frånvaro har hans drömrike fallit i ruiner, och utan sina magiska redskap är han en skugga av sitt forna jag. För att återställa ordningen i kaoset som uppstått i både den vakna och sovande världen måste han först finna sina verktyg, samt hämnas på dem som fångade honom.
Liksom alla fantasyserier finns det pretentioner av episka proportioner här. Men till skillnad från merparten av fantasyserierna du kan se på tv gör Sandman sig förtjänt av dem. I stället för storslagna slag bygger Sandman spänning genom tung dialog och tät atmosfär, och tack vare en bitvis briljant casting funkar det även om vissa av replikerna skulle låta pajiga om någon annan yttrat dem. I synnerhet ett avsnitt imponerar, den där en man som kommit över Dreams magiska rubin och använder den för att tvinga folk att inte ljuga är extremt bra tv.
Jag vill dra likhetstecken med de bättre avsnitten av senaste årens Doctor Who, vilket inte är särskilt långsökt då Neil Gaiman har skrivit flera av de bästa episoderna. Det som lyfter Sandman är emellertid att serien ofta överraskar och väljer annorlunda vägar, i stället för de redan upptrampade stigarna. Som att låta en duell mellan drömguden och djävulen utövas inte med blankvapen utan med poetiska replikskiften.
