Lisa Langseths Kärlek och anarki är det bästa du kan se just nu.
Jag ska erkänna. Till en början var jag inte helt såld på Kärlek och anarki. Tvärtom tyckte jag att den var fjantig. Men det var innan Friedrich, den litterära chefen på det fiktiva förlaget LL, blev bjuden på ett ayahuasca-retreat för att finna sig själv.
Kärlek och anarki är en oerhört träffsäker parodi på det som sker i just detta nu i medie- och kultursverige. Där den snorkiga finkultursadeln måste gå armkrok med bizznizztomtar höga på buzzwords, där litteratur beskrivs som ”stark content” i ett förlagshus där du inte kan kasta en sten utan att träffa en autofiktiv debutroman om tinder och hallucinogena droger.
Lisa Langseths urstarka tv-serie är förstås mer än bara en medieparodi om självupptagna stroppar, det är en kärlekshistoria som är lika barnsligt lekfull som vulgärt vuxen. Jag kan inte ens tänka på den beryktade badhusscenen utan att bli alldeles rosig om kinderna.
Det härliga med Kärlek och anarki är hur den går fram till anständighetens gräns – dit svenska produktioner gärna står och väger – och tar ett jämfotaskutt över den. Kärlek och anarki är en uppfriskande osvensk svensk serie i den bemärkelsen. Som om John Waters fått fria händer med en Colin Nutley-rulle.
