Fackmannamässigt utförd kriminalthriller.
Att kalla sin serie för ”en svensk Breaking Bad” är att göra det jävligt svårt för sig. Jag köper att det är ett smart, om än PR-haveristiskt, sökordsoptimeringstrick. Men man kan välja en bättre (läs: sämre) serie att ställa sig i skuggan av.
Däremot checkar Gåsmamman av vissa kriterier på listan som bör uppfyllas av ”en svensk Breaking Bad” – åtminstone på konceptnivå. Nämligen:
✓ Det vita medelklasslivets illusion.
✓ Att vänja sig vid en dyrare livsstil än vad man har råd med.
✓ Knarkproduktion modell jättestor.
Men till saken hör att den ena serien är en av vår tids största populärkulturella milstolpar, och att den andra är vad en SvD-recensent fyndigt kallade för ”bruksspänning”. Ordet ska inte tolkas som en intellektuell förolämpning lika mycket som det är en hantverksmässig komplimang. Gåsmamman är kriminalfiktionens motsvarighet till en Ikea-möbel. Pålitlig, prisvärd och utan affektionsvärde.
Alexandra Rapaport är utmärkt i rollen som maffiafrun Sonja Ek. Likaså är Tommy Körberg festlig som Tommy Körberg-brötig gangstermorfar. Det är en välspelad och hyfsat välskriven kriminalthriller som ofta är underhållande, men aldrig överraskande.
”Bruksspänning” är en utmärkt sammanfattning av allt som är Gåsmamman. Även ”kompetent”, ”ändamålsenlig” och ”fackmannamässigt utförd”.
