Bill Hader spelar en deprimerad yrkesmördare som drömmer om att lyckas som skådespelare.
För Barry Berkman har övergången från marinkårssoldat till yrkesmördare gått förhållandevis smärtfritt. Om inte annat så är det ett hantverk där han får göra det han är bra på. Men på senare tid har han tappat arbetsglädjen. Att förfölja sina offer för att hitta rätt ögonblick att placera en kula mellan ögonen på dem har blivit som vilket nio-till-fem-jobb som helst, något han gör utan passion.
Men när han får i uppdrag att döda en personlig tränare som har legat med en tjetjensk maffiaboss fru händer något. Det ena leder till det andra och plötsligt står han på en scen tillsammans med sin måltavla och reciterar dialog från True Romance. Där inser han att det inte är mördandet som är hans kall. Det är skådespelandet.
”Deppig yrkesmördare med skådisdrömmar” är en bra hisspitch men tunn premiss. Personligen är jag urbota trött på allt som har med hitmen och maffia att göra, för att inte tala om slentrianmässiga jämförelser med Breaking Bad. Men Barry gör ett hyfsat jobb med att hitta brännpunkter i yrkesmördare/skådiswannabe-konflikten. Det är trots allt två vitt skilda världar där den ena är på dödligt allvar och den andra tar sig på dödligt allvar.
Det är framförallt de många och genomarbetade birollerna som lyfter serien från kuriositetfällan. Den tjetjenske gangstern NoHo som vill både mörda Barry och bli hans BFF, amatörskådisen Sally som är lika inkluderande som hon är självupptagen, och teaterläraren Gene som på en handvändning går från hjärtlig fadersfigur till despotisk regissör som hånar sina elever till tårar och uppmanar dem att ”use it”.
På det stora hela är Barry en av de där sällsynt få dramakomedierna som uppfyller genrens båda kriterier.
