Wolf Parade — Thin Mind

Patrik Forshage 00:00 25 Jan 2020

På Montrealbaserade Wolf Parades femte album har Dan Boeckner skalat bort allt oväsentligt, både avseende bandets medlemsantal som nu är tillbaka till den ursprungliga trion och avseende sound som här är stadigt förankrad i den mer melodiska varianten av dramatisk synthbaserad postpunk från mitten av 1980-talet. 

Wolf Parades mörka pop är mer explicit och tydligare i konturerna än någonsin. Både inledande Under Glass och Julia Take Your Man Home till exempel kombinerar den febriga intensiteten hos The National med ett elegant slängigt discopopsound hämtat från Blondies storhetstid. Lika starka poplåtar är Wandering Son och As Kind As You Can, och den klockrena Against the Day matchar till och med hitsen från dåtidens bästa band som Psychedelic Furs.

Bland sångarförebilder är Gary Numans betydelse för Dan Boeckner påfallande genomgående här, och syntharna har en central roll i arrangemangen, både som melodimarkörer och i svepande sjok. Allt som oftast kompletterar dessutom vintage synthtrummor den mer traditionella analoga varianten. Sådant trivs utmärkt tillsammans med en drivande discobas, i synnerhet när gesterna som i Forrest Greens farväl till den försvinnande ekologiska mångfalden blir som mest teatrala.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).