På Montrealbaserade Wolf Parades femte album har Dan Boeckner skalat bort allt oväsentligt, både avseende bandets medlemsantal som nu är tillbaka till den ursprungliga trion och avseende sound som här är stadigt förankrad i den mer melodiska varianten av dramatisk synthbaserad postpunk från mitten av 1980-talet.
Wolf Parades mörka pop är mer explicit och tydligare i konturerna än någonsin. Både inledande Under Glass och Julia Take Your Man Home till exempel kombinerar den febriga intensiteten hos The National med ett elegant slängigt discopopsound hämtat från Blondies storhetstid. Lika starka poplåtar är Wandering Son och As Kind As You Can, och den klockrena Against the Day matchar till och med hitsen från dåtidens bästa band som Psychedelic Furs.
Bland sångarförebilder är Gary Numans betydelse för Dan Boeckner påfallande genomgående här, och syntharna har en central roll i arrangemangen, både som melodimarkörer och i svepande sjok. Allt som oftast kompletterar dessutom vintage synthtrummor den mer traditionella analoga varianten. Sådant trivs utmärkt tillsammans med en drivande discobas, i synnerhet när gesterna som i Forrest Greens farväl till den försvinnande ekologiska mångfalden blir som mest teatrala.
