Ända sedan 90-talet har Rivers Cuomo ägnat all sin energi åt att försöka hitta vägen tillbaka till det årtiondet. Senast han triumferande meddelade att han lyckats återskapa 90-talet var så sent som med Weezers förra album bara härom året, men han hade fel den gången också. Här har han anlitat ett superfan som producent och ägnat timmar av förberedelser på Kaliforniens stränder där han har fantiserat om människoöden från solbadande Tinder-användare. Nu är han tvärsäker på att ha lyckats.
Och vet du vad, möjligen har han äntligen rätt. Med självhäftande Beatlesmelodier och stenhårda riff tangerar han på flera ställen såväl The Blue Album som Pinkerton. Weezer-soundet från dazumal är intakt, och varje utstuderad Beach Boys-influens slår konsekvent slår över i tidstypiska muskulöst Van Halen-flexande riff och flageolett-solon. Till och med allvarsamma missbruksminnen i Do You Wanna Get High luktar Hawaiian Tropic-olja och Dr Pepper. Vartenda spår hade kunnat gått att sälja till färgglad TV-reklam med bilar och surfbrädor i motljus för drygt 20 år sedan. Det inte bara låter 90-tal, det är 90-tal. Rivers Coumo har faktiskt lyckats sluta sin cirkel! Han har hittat hem!
Problemet är bara att det inte finns så många mer än han som hyst en sådan nostalgisk passion för det årtiondet. Och Weezer-fansen från då har till skillnad från Rivers Cuomo för länge sedan gett upp, vikt ihop badlakanet, tagit college-examen, bildat familj och sålt sin stereo eftersom de ändå bara hinner lyssna i bilen i köerna på väg hem från jobbet. För lite, för sent.
