Waterboys har varit synonymt med Mike Scott ända sedan debuten 1983. Från de tidiga pompösa popinspelningarna som [I]The Big Music[/I] över hans irländska period med [I]The Whole Of The Moon[/I] till bandets sista religiösa grubblerier på [I]Dream Harder[/I] har Mike Scott styrt bandet med järnhand. Ändå har det varit ett band, där medlemmar som Anthony Thistlethwaite och Karl Wallinger har haft inflytande på musiken. När de sista inflytelserika medlemmarna hade försvunnit gjorde Mike Scott det enda rätta och pensionerade bandnamnet för att fortsätta solo under sitt eget namn.
När det år 2000 dyker upp en ny skiva med ett återupplivat Waterboys beror det inte på att Mike Scott har hittat nya musiker han vill vara en del av en grupp tillsammans med. Här finns inga bandmedlemmar, bara kompmusiker och gästinhopp av gamla bandmedlemmar. Det beror bara på att namnet Waterboys är ett etablerat varumärke till skillnad från Mike Scott. Hans två skivor har inte varit några försäljningsframgångar, så varför inte återgå till det gamla bandnamnet, det tillhör ju ändå Mike.
Nu beror nog inte de senaste årens dalande popularitet enbart på att bandnamnet inte lett skivköparna rätt. Mike Scott har blivit mindre och mindre angelägen under 90-talet, och så fortsätter det här, vad han än kallar sig. Hans texter blir mer och mer privata, samtidigt som musiken slätas ut alltmer för varje ny skiva. Här hävdar han att han lyssnat på Chemical Brothers, DJ Shadow och Beck, men det hörs inte i hans ljudbild som istället fortsätter i väl invanda mönster. Nya pedaler, boxar och synthar har han begravt djupt i mixen. Å andra sidan är det svårt att säga vad som är värst, musikaliska veteraner som försöker hoppa på nya trender eller musikaliska veteraner som låter exakt som de alltid har gjort.
Nästan varje låt går i trött midtempo, och saknar varje tillstymmelse till krok att hänga upp intresset på. En ointressant låt fortsätter att vara ointressant även om man plockar in London Community Gospel Choir, som Mike Scott gör på titellåten. För att skapa Gospel krävs inte bara handlag. Det krävs övertygelse, som inte nödvändigtvis behöver vara av religiös karaktär, vilket till exempel Primal Scream visade på [I]Movin' On Up[/I] för snart 10 år sedan. Gospelassociationerna, Mike Scotts snarare än mina, bekräftar farhågan att hans religiösa grubblerier från Waterboys sista skiva och hans båda soloskivor inte är över. De enda två omedelbara samplingarna, nya och viktiga för honom, är utrop från amerikanska predikanter från 1927. De blir kul effekter men lyckas inte skapa den täta stämning jag misstänker att Mike Scott försöker skapa.
Mike Scotts bäst-före-datum är passerat. Försök att märka om förpackningen med väl inarbetade märkesnamn kanske gör att det går att kränga lite fler exemplar, men varan luktar fortfarande illa.
Skivbolag:
Artist:
