Få saker värmer väl så mycket som när ett band man gillar och hoppas på följer upp sin rätt misslyckade förra platta med en bra mycket bättre. Mina främsta invändningar mot Magoos förra var dels att den var för lång, samt dels att den var alldeles för splittrad och svårgillad i all sin uppenbara och taffliga neopsykedeliska ambition. Intentionerna fanns där och märktes emellanåt, men det blev lite smålöjligt att höra bandet använda alla tänkbara effekter de bara kunde hitta längst inne studiogarderoberna. Det förstörde verkligen mer än det höjde låtarna. Som helhet är det även här fortfarande lite för schizofrent för att man skall gå igång helt och hållet, men jämfört med förra plattan handlar det kvalitetsmässigt om ett rejält kliv framåt. Framför allt är det mycket hårdare sammanhållet och mer konventionellt inspelat, något som bara gjort Magoos spretiga, lätt naiva låtar gott. Emellanåt snackar vi faktiskt något så konventionellt (men inte desto mindre charmigt) som rak simpel popmelodi, endast garnerad med en enklare gitarreffekt. Dessutom framstår deras höstsingel [I]Holy Smoke[/I], som återfinns här, alltmer som en av de coolaste låtarna made in de brittiska öarna sedan jag vet inte när.
Skivbolag:
Artist:
