Viagra Boys kom hastigt och plötsligt in i mitt liv. Ena dagen var allt lugnt och stillsamt, andra dagen dansade jag mig svettig till Sports och skrek “short shorts” över vardagsrumsgolvet.
Att Viagra Boys bildades på en bar dagen efter en blöt karaokekväll är lika delar klyschigt som underbart. Den här skivan ÄR dagen efter en blöt karaokekväll.
Jag omfamnar stöket som skivan bidrar med och lämnar efter sig. Vi som missade punkspelningarna på East End i London på 70-talet kan trösta oss med Viagra Boys - de är minst lika råa och rockiga. Skivan varvas med låtar som Worms och Just Like You som skriker om livets ångestkrämpor, samtidigt som vi blir peppade av Slow Learner och ursinniga av Down in the Basement.
Hitten Sports och nya Worms är mina favoriter och albumet i sin helhet är en stark debut. I ett “pistol mot tinningen”-scenario där jag måste kritisera någonting, så är det låten Amphetanarchy som offras. Den känns skriven till technokillarna på Skanstull (ni vet exakt vilka de är) och jag kan inte relatera. Amphetanarchy är en instrumental bomb som exploderade och lämnade mig snurrig.
Det är sällan ett band får mig att vilja ändra min personlighet helt. Men allt jag vill göra är att hålla hand med Sebastian Murphy när vi springer genom en tunnelbanestation och väsnas. Jag vill dricka sprit ur flaska och sedan krossa den mot en husvägg. Det pågår ett krig inuti mig när jag lyssnar på Street Worms och Viagra Boys gör mig redo för fight.
