Veronica Maggios nya album låter nästan precis som man tänker sig att hennes nya album ska låta, på gott och ont. Som man redan anat på den första delen av albumet, som släpptes i oktober, har albumet ett lite mer modernt pop-sound än tidigare. Flera av uptempo-låtarna har refränger som svävar i lite elektroniska ljudlandskap, med 80-tals synthar och ett studsigt dansbeat.
Det låter bra, och refrängerna sätter sig på hjärnan direkt, som i låten Se mig. Men jag hade hellre sett att Maggio ägnade sig mer åt det jag tycker hon gör bäst, det stökiga och autentiska. Låten Varsomhelst/Närsomhelst till exempel, är den raka motsatsen till det.
Förmodligen är det nostalgikern i mig som gör att På en buss, som är en mer akustisk pianoballad med fina stråkar, blir albumets bästa låt. Det känns tryggt att höra Maggio i hennes ”gamla” form, även om det såklart piggar upp att hon förnyar sig och håller sig i tiden. Detsamma gäller hjärtkrossar-balladen Förlorat mot världen.
En annan låt som sticker ut är poppiga Låt mig gå som har en Thomas Stenströmsk-körsång i refrängen, och samma studsiga 80-tals beat som många andra låtar har, men med den rebelliska känslan som jag saknat.
Musikaliskt är det det minst skräniga och skitiga albumet Veronica Maggio släppt. Det är överlag verkligen inte vuxnare, texterna handlar fortfarande om att vara kär på en buss och om att knarka i New York, men musiken har förlorat lite av sin ungdomliga charm. Förmodligen är det för att Maggio fyllt 41 och inte längre står och trängs i kön på Trädgården en fredag. Men jag hade velat höra det i musiken ändå, och då hade texterna gärna fått handla om räkningar eller parmiddagar.
