Various - Tyst för fan - Ekon från Ebba Grön

Patrik Forshage 23:11 21 Nov 2013

Med tanke på att alla band som någonsin gett ut mer än en EP redan förärats hyllningsalbum verkar det kanske konstigt att just Ebba Grön kommit undan och faktiskt knappt utsatts för coverversioner överhuvudtaget. Ständigt nya generationer har gjort deras kanon till sina kampsånger och identitetsmarkörer, men ingen har vågat peta på dem. Det är lätt att anta att de kanske är för ikoniska, för livsavgörande, för unika, och när ett sådant hyllningsprojekt nu till slut ändå blir av är insatserna från till exempel Love Antell och norska Honningbarna just så så överdrivet vårdnadsfulla. Men det är inte hela bilden. 

 

Mången kulturdebattör ville peka på parallellerna till svensk punk när den svenskspråkiga hiphopen började dyka upp i början av 90-talet. Och även om hiphoparna slog ifrån sig och inte ville se sig som en ny variant av någonting alls hade de mycket gemensamt - förorten, ilskan, gör-det-själv-mentaliteten och det specifika slangspråk som var aktuellt i deras respektive kontexter. Den sortens urbana sociolekter utvecklas kanske till och med snabbare än musiken, och i Ebbas redan för 20 år sedan ålderdomliga språk ligger kanske förklaringen både till hiphoparnas motsträvighet för 20 år sedan och till att det låter så obekvämt när nu Adam Tensta snubblar runt i 70-talsslang i Vad ska du bli? Looptroop Rockers ger upp alldeles och spelar tafflig replokalsrock’n’roll - det här är inte deras uttryck alls. 

 

Det säger dock inte att Ebba Gröns katalog är passé idag. Inte ens deras tidiga revolutionära utbrott har förlorat sin styrka, något som Samling bevisar med en Beväpna er som intelligent kontrasterar militant upprorstext mot slö psykedelia. Debuterande Fjärilseffektens suggestiva nysoul-variant på Svart & Vitt funkar också, men de som verkligen lyfter Ebba Gröns låtar är utan undantag de unga kvinnorna.

Julia Veros Die Mauer övertygar, och Alina Devecerskis 800°C i elektropunkversion är fin. Ännu bättre är Say Lou Lous smart avskalade elektroniska pop i Uppgång & Fall och Beatrice Eli som provocerar på ett sätt som Ebba Grön skulle ha älskat genom att torrt konstatera att hon aldrig brytt sig om Ebba utan gör Flyktsoda enbart för att imponera på sina syskon. 

 

Och här finns Noonie Baos under-huden-tolkning av Ung & Kåt, som redan tagit andan ur oss på singel. I den finns ingen vördnad, ingen testoteron-kapplöppning, inget ängsligt grubblande på hur man får hantera ikoner, inget rollspelande och inget musealt. I den finns bara en evigt briljant låt om sexuell utlevelse, i en helt egen och dagsaktuell tolkning. Hösten 2013 är den både viktigare och bättre än Ebba Gröns original.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av