Valerie June är en berättare i all dess bästa form. Hennes nasalt raspiga och känslofyllda röst berättar historier som är fyllda av värme och guidar till ro. Dessutom har hennes familj, så väl som Norah Jones, lånat ut sina stämmor på albumet. Något som tillbringar en ännu större känsla av styrka och gemenskap.
Junes musik beskrivs bäst som en blandning av blues, gospel och soul med elgitarren som en stor komponent. Ibland hörs även en och en annan orgel och fiol. Arrangemangen är noggrant utförda och enhetligheten står sig lika stark hela vägen igenom. Hennes precision gör att jag tänker mig Valerie June som en musiker som värdesätter de klottriga sidorna i idéhäftet lika högt som slutresultatet. Det är också där som det kan önskas mer. June ger stundvis intrycket av att hon har förlitat sig för mycket på sin trygga mall och för lite på konsten att experimentera.
