Mot slutet av Sidewalk Headliners-turnén i julas står Ken Ring med delar av Hässelby 165 inför fullt hus i Helsingborg. När [I]Släng era skallar[/I] spelats upp från skiva en gång tar det tio minuter innan de kommer in på scen. Ken vrålar efter Pooky och Big Fred ringer upp sin brorsa på mobilen för att rapportera att Västerås... nej Helsingborg, röjer fett. Hässelby 165 har varit i Kristiania, som också var fett. Stora ord fälls om hur svensk hip hop ska supportas, stöttas och propsas. [I]Gatuslang[/I] påbörjas två gånger, slutförs aldrig. 165 lämnar huset utan att ha framfört en hel låt.
Om Ken inte vill göra nästa framträdande till sitt bästa skapar han inte hiphop, en genre redan tyngd av tillräckligt många framgångsrika karbonrappare för att räcka en livstid. Det är nu dags att luras igen, fast på albumformat, ackompanjerat av de skrala ljuden från en alldeles för stor studio i Sveriges popstad 1999.
Det hade inte behövt finnas någon anledning till att Colleone & Webbs incestuösa Sundsvalls-sunk plötsligt skulle få inflytande över kontemporär svensk popmusiks ljudbild, vet att landet är fullt av samplers och talang. Istället orkestreras skrutt-jungle på [I]Jagad[/I] med stråkar som låter nyhetssändning medan gubbfunken på [I]Problem[/I] och [I]Gatan är min inspiration[/I] är mer lågvattenmärken än i Engelska Kanalen.
Rusiak får godkänt men också han vacklar. Skillnaden mellan en omständlig Master P-produktion och cymbalhamrandet i avslutande låtsasdramat [I]Kaos[/I] är hårfin, för att inte säga obefintlig.
Slutligen är det som berör möjligtvis känslan bakom Kens texter. Fast när han brister så i utförandet och sällan får till hookar häftigare än ett väggbroderi om fyra rader, framstår han som soloartist och MC, i jämförelse med några av sista låtens betydligt mer professionella vokala gästinsatser, lika talangfull som en vilsen Furbee med magkramp.
Det i särklass bästa Ken varit med på är solida [I]Hip Hop Bönder[/I], sorgligt förpassad till b-sida på senaste Ayo-singeln [I]Time To Move On[/I].Det har sagts att det alltid måste finnas minst en svensk hiphop-skiva på topp 20. Detta är förstås väldigt viktigt, om en reaktion mot skivor som [I]Vägen tillbaka[/I] en dag kan ge uttrycket "svensk hip hop" mer innehåll och substantiellt värde än vad som är hanterbart i [I]Tryck Till[/I].
Skivbolag:
Artist:
