Årets första Ty Segall-album (förra året blev det totalt sex stycken) är en stökig liveinspelning av kraftfull rock’n’roll med starka inslag av Segalls generöst fritänkande gitarrutsvävningar och -dueller med Emmett Kelly i många riktningar, ofta av psychkaraktär.
Det låter ibland som en särskilt vildsint inkarnation av The Sonics, och ännu oftare påminner det om hur bandet Alice Cooper kunde låta under sina tidigaste otyglade dagar, med alldeles för många komplexa instrumentalinnovationer inklämda i någon sorts traditionellt rockformat. Med förstärkarvolymen på nära nog olidlig nivå, med alla skavanker från konserten exemplariskt oredigerat av självaste Steve Albini, inklusive omstarter och rundgångsinslag, och med en extrem intensitet är det här den allra svettigaste konsert du inte varit på.
