“So good when we / Slow gravity, so good / Breathe one, two, three / Take all of me, so good”.
De halvnakna kropparna rör sig i synk. Ett ben i taget vinklas ut i 90-grader från kroppen. Föreställ dig en militär som dansar, så ser det ut. Lite likt robotdansen. Fast sensuellt. Några kysser varandra. En annan slungar sig runt en stång. Tre rumpor dansar förbi. En till. Alla dricker, och alla hånglar. “So good, so good”.
I en intervju med Rolling Stone AU/NZ berättar Troye Sivan att de tog poppers under fotograferingen av Something to give to each others omslagsbild. Redan i somras när första singeln Rush släpptes stod det klart att den gulliga youtubern från Australien numera är sex, sex, sex. Men inte på sex säljer-sättet, som teveserien The Idol i vilken Troye Sivan spelade en roll anklagades för att vara. Det är snarare musiken och den synkade, stundtals hypnotiserande, koreografin som säljer porret än tvärtom.
När resten av albumet landade i knät var det förvånansvärt avskalat. Medan Rush är more is more är One of your girls motsatsen. Låten handlar om att förälska sig i någon man vet att man inte kan få, i det här fallet eftersom personen i fråga är straight.
“Give me a call if you ever get lonely / I'll be like one of your girls or your homies /…/ Give me a call if you ever get desperate / I'll be like one of your girls”.
Musikvideon har blossat upp på Tiktok. Efter en blink mot kameran äntrar Troye Sivan i full drag. Långt hår, smokey eyes och svart klänning. Något som uppmärksammats på hemmaplan är raderna “Look at you / Skip the application, interview / Sweet like Marabou”.
Även om föregångaren Bloom är att betrakta som en metafor för bögsex är det här en total hängivelse i jämförelse.
Från den övertydliga och naiva lyriken i Blue Neighbourhood till nakna (i det här fallet inte bokstavligt) Bloom, och nu något kryptiska Something to give to each other. Kanske är det slutet av en seriös relation som fått Troye Sivan att flörta så med såväl sina lyssnare som journalisterna han blir intervjuad av. Soundet är rätt likt den mjuka, producerade pop han sysslade med redan när det begav sig även om attityden skiftat. Då är det återigen Rush som sticker ut som mer staccato.
Genomgående nästan hör man Sivans leende på läpparna genom sången. Nailed it.
