Expressen gör en artikelserie där man talar om "det svenska hiphopundret". Egentligen handlar det förstås om att framför allt Petter har lyckats slå hos mainstreampubliken och bli en storsäljare, och att skivbolag som tidigare förhållit sig kallsinniga till en smal subkultur ser kommersiella möjligheter och därför signar vem som helst som går förbi kontoret med ett Phat Farm-märke synligt.
Adam Freiholtz och Andreas Nordström, aka XL och Megaton, har hunnit uppnå en ganska mogen ålder jämfört med andra hiphopdebutanter. Petter må tycka att de är "100% hiphop, 24 timmar om dygnet", men de låter inte så. Snarare är de utstuderade á la Just D, med kunskaper om hur hiphop ska låta och med en kommersiell idé om hur den ska sälja, något som manifesteras på singeln [I]Flickorna[/I] där man samplar Gyllene Tider och därigenom skaffar sig en säker hit i ett land där till och med Freestylecovers slår.
Till skillnad från Just D är texterna inte fyndiga. De är skrivna enligt regelbokens formulär 1A. Merparten är skryt om den egna kompetensen, och det går inte att låta bli att tänka att om de hade visat sin skicklighet kanske de inte behövt berätta så mycket om den. Det blandas med synpunkter på hur kvinnor ska se ut och bete sig (de ska inte titta till plånboken eller till det yttre, utan till mannens inre kvaliteter. Samtidigt ska de vara snygga enligt en ganska noggrant beskriven mall.) Ändå är skrytsamma [I]Ooh! ooh![/I] och [I]Släpper tyngden[/I] bättre än försöken till finstämdhet, som kärleksförklaringen [I]Selma[/I] med gästande Fre eller saknaden efter en vän som dött i förtid i [I]En tyst minut[/I]. Pekoral.
Musikaliskt låter Trippel Ett mycket som sin skivbolagsboss Petter. Deras flow är ganska välutvecklat utan att vara sensationellt och rytmer och effekter sköter Collén och Webb med den äran. Tyvärr räcker inte det när låtmaterialet är så tunt. Petter, Melinda Wrede, Ayo och Miki från Spotrunnaz dyker upp som vanligt, liksom Thomas Rusiak, Timbuktu och Eye-N-I (hur kunde den trojkan låna sig till gästspel här?), och visar att svensk hiphop är på väg att drabbas av svårartad inavel - alla rappare gästar alltid varandras skivor.
Pendeln slår tillbaka. Förr var det omöjligt att hitta ett skivbolag som vågade pröva att släppa fram svensk hiphop. Nu har man slängt ut kvalitetskontrollen genom fönstret och till och med bottenskrapet som Scoob Rock och Trippel Ett ger ut fullängdsskivor i bolagens sökande efter nästa stora grej. Kan vi få en backlash?
Skivbolag:
Artist:
