Det är inte som att Thomas Fec saknar förmågan att hålla sig inom ramarna. Närhelst han har lust excellerar Black Moth Super Rainbow-ledaren i konventionell hård och rytmisk synthmusik, ofta med tydliga och enkla melodislingor mitt emellan Kraftwerk och The Residents och ibland med drömska elektroniska sjok.
Men Tobacco har andra ambitioner. "I do know how to ruin a good song," stoltserar han i pressmaterialet, och konsekvent överger han de ordnade formerna och låter såväl ljud och rytmer hackas upp i experimentella ljudattacker. Gamla analoga synthar och vocoders kan blandas med en samplad hårddistad gitarr och röster som nynnar ohörbara ord - varje enskilt ljud först isolerat på hans kassettbandspelare innan det blivit en del av helheten. Samtidigt som experimentlystnaden är så intensiv finns hos Tobacco också en klädsam återhållsamhet och snarare än att pröva lyssnarens tålamod hade spår som Wipeth Out gärna kunnat gräva lite djupare i konstigheterna.
Längst går han i avslutande Let's Get Worn Away, som består av helt minialbum fullt av utmärkta låtar som hackats upp till fragment och blandas till synes slumpvis. Det är både vackert och suggestivt, och som alltid med Tobacco skapar det sug efter mer.
