Under Tiger Lous närmare 22 år som band har karriären kantats av en och annan lång paus mellan albumsläppen. Likaså den här gången har fansen fått vänta på en fullängdare sen The Wound Dresser från 2016.
Nya Acts, delvis inspelat i frontmannen Rasmus Kellermans hem och delvis i Atlantis Studios, är producerat av bandmedlemmarna själva och mixat av amerikanska producenten och kompositören Sean Beavan. Den här gången har dock enbart halva bandet fortsatt den musikaliska resan ihop. Tiger Lou, numera utan de forna bandmedlemmarna Mathias Johanson och Erik Welén, utgörs av Rasmus Kellerman och Pontus Levahn.
Albumet är i mångt och mycket ett rytmiskt sådant där udda taktarter och trummor tar mycket plats, men utan att för den sakens skull bespara lyssnaren atmosfär, vackra melodier och sentimentalitet. Kombinationen hårt och mjukt är närvarande i de allra flesta av låtarna, med undantag för instrumentala March of Paloma som fungerar som en utlösande frustration med tyngd och kraft. Det är ett smart, dramaturgiskt drag att därefter övergå och landa i en lugn, atmosfärisk Boulders – vilket framkallar en snygg och stilistisk kontrast för mig som lyssnare.
Send the bill är ett av de starkaste spåren. Låten, som vilar på ett pianokomp utsmyckat med körsamplingar och syntslingor, griper tag ordentligt med både text och känsla. Figures känns nostalgisk då den påminner mycket om det danska bandet Mews låt 156 från 2000. Men det är Good thing som dröjer sig kvar i minnet efter att man slutat lyssna. Rasmus Kellerman sitter verkligen på konsten att kunna förmedla det som sjungs – inte minst i textraderna ”I fall in love all over again, never felt so free, someday I’ll finally let someone love me”.
Acts är i sin helhet ett rörande och välproducerat album, rikt på både gripande textrader och musikaliskt snygga detaljer. Det når in på djupet och skakar om, skapar reflektion och berör.
