Musikalitet. Egentligen är det ord som ska ha spö -- det luktar Adolf Fredrik och elitistisk musikskolementalitet -- men när jag lyssnar på Thomas Rusiaks debut är det gång på gång det ordet jag famlar efter. Hur ska man annars beskriva hans totala behärskning av musikstilar från hiphop och soul till reggae och punk samt hans förmåga att mot alla odds förena detta till en intakt helhet? Musikalitet. Eller hans sätt att göra högteknologisk Cash Money-hiphop av en gammal Jane's Addiction-refräng i den enorma Whole Lot of Things? Musikalitet. Eller att han på skivan både rappar och sjunger och spelar i princip alla instrument själv -- trummor, gitarr, bas, dragspel, piano -- samt avslutar med ett bluesinfluerad studiojam som mot alla odds inte låter förfärligt? Musikalitet.
Efter Thomas Rusiaks bländande produktioner åt alla från Petter, Robyn, Ken och Slick Rick visste jag att han var Sveriges bästa producent tillsammans med Christian Falk, Lars Halapi och Max Martin, men jag var ändå inte förberedd på det här. Efter att ha lyssnat igenom de tre första spåren är jag nästan chockad över hur bra det låter. Med en fullständigt kontroll över vad han gör levererar Thomas Rusiak funk för 2000-talet som ligger ljusår före annan svensk musik. Featherweight låter som Lee Perry hade gjort om han varit född i går och haft Star Trek-skeppets kommandobrygga som mixerbord. Whole Lot of Things är en så bländande uppdatering av svänget från Jane's Addictions Been Caught Stealing att även USA kommer att gapa av beundran. All Yours är IT-soul i samma klass som Missy Elliott. Osannolikt bra. Så bra att jag måste spela de tre låtarna om och om igen en hel eftermiddag innan jag ens kan börja lyssna på resten. Bara för att sedan bli precis lika knäckt av fjärde spåret. Efter en minuts lång inledning med ödsligt elpiano -- ingenting annat -- dunkar det i gång ett beat som spöar allt triphop-pensionärerna Massive Attack gjorde på sina senaste album.
Jag skulle kunna fortsätta så här med att skriva även om spår fem, sex, sju och vidare till spår tolv men utrymmet för den här recensionen är snart slut och jag får nöja med mig med att konstatera att om Grammisjuryn belönar årets album efter dess musikaliska kvaliteter har de en ovanligt lätt uppgift år 2000. Magic Villa är ett album lika outstanding för svensk musik i år som Christian Falks Quel Bordel var i fjol.
