The Weeknd – My Dear Melancholy,

Armani Maleh 11:35 2 Apr 2018

För att kicka igång påskhelgen 2018 överraskar The Weeknd sina fans med My Dear Melancholy, (jo, kommatecknet hör till titeln) på långfredagen. Det är ett sex spår långt projekt som inte handlar om Jesus lidande när hans släpar på sitt kors, utan snarare Abel Tesfayes lidande med gamla ex och att gå vidare. Överraskande nog är det inte lika smärtsamt som det låter – The Weeknd har äntligen hittat en bra balans mellan sitt gamla och sitt nyare jag.

När jag fick reda på att han släppt nytt blev jag - och nu ska jag vara ärlig - uttråkad och inte alls sugen på att lyssna. Min hjärna har länge associerat The Weeknd med ett enformigt sound, som att han använder sig av en ekvation som alltid ger samma resultat. 

Vid varje släpp har dessa tre faktorer funnits: en jättepoppig dänga som egentligen inte är något speciellt men ändå landar högst upp på alla topplistor, en långsammare låt med djup bas som handlar om knark och att han får alla tjejer han vill och en blödig ballad som hamnar i den senaste Fifty Shades of Grey-filmen. 

Med My Dear Melanchol tar han ett steg från sin vanliga ekvation för att presentera ett välbekant men saknat sound. Han doppar tårna i kvarlämningarna från debuten Trilogy, och lurar in oss i den mörka djupa ljudbilden han gjorde succé med för mer än sex år sen med I Was Never There

Samtidigt lyckas han baka in sitt nyare signalement ”långsam sång över snabba trummor” sömlöst på Hurt You, som tyvärr känns gjord (skillnaden på denna och singeln Pray For Me från Black Panther the Album är... svår att höra). Dessa två spår har dock en spännande medskapare – franska technoguden Gesaffelstein, som man känner igen som bidragande till den säregna karaktären på Kanye Wests Yeezus. Detta samarbete var faktiskt den egenskap som skapade något typ av intresse hos mig, och jag är tacksam för det.

Wasted Times är helt fantastisk och låter som en hybrid av Craig David anno 2001 och Future Beats. Den känns nyskapande men passar The Weeknd som ett par perfekta jeans som jag hoppas att han aldrig kastar ut ur sin garderob.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.