Att tiden inte alltid rör sig spikrakt framåt bevisades när The Strokes dök upp 2001. Att vara fem vita heterosexuella män som har på sig jeans och tighta läderjackor och spelar gitarrbaserad poprock, det borde inte kunna vara coolt på den här sidan millennieskiftet. Men The Strokes var på riktigt coola och sexiga, deras debutalbum var på riktigt asbra och vi borde alla hata dem för den våg av kvävande tråkig ”slyngelrock” som gjorde att 2000-talets första decennium inte lät så modernt som det borde ha gjort. Men istället för att hata The Strokes tyckte jag synd om dem, för de blev bara sämre och sämre, en sorglig skugga av ungdomlig briljans. De var en kollektiv Jakob Hellman trots att de gav ut album efter album, med låtar som ingen nynnade på. Comedown Machine är den första skiva där de faktiskt försöker utvecklas musikaliskt. Julian Casablancas överger påfallande ofta sin patenterade coola sångstil och sjunger istället mjukt och diskret på ett effektfullt sätt, som om han tagit av sig solglasögonen för första gången på ett decennium. Låtarna darrar poppigt och vackert. En ojämn men fin skiva.
