Med sin tredje och sista akt stänger The Smashing Pumpkins det ambitiösa projektet ATUM, med ytterligare elva låtar som slutord. Den här gången tar bandet sin flykt till det atmosfäriska och väldigt rymdinspirerade, som en sorts pampig avslutning på deras så kallade rockopera. Precis som de två tidigare akterna är det välgjort och bombastiskt, men på minussidan finns samma stora bekymmer som fläckat ner de tidigare 22 låtarna.
Det största problemet är fortfarande Billy Corgans sång, som själ alldeles för mycket av rampljuset och gör i princip varenda låt lite svår att lyssna på. Även låtarnas brist på tydliga melodier är en bestående svaghet, även om albumet innehåller vissa undantag. Men det är kanske just det där ansträngt episka som är den största käppen i hjulet den här gången, när bandet försöker skapa magi med stundtals ganska händelselösa låtar.
Det atmosfäriska får skina vissa stunder, som i det filmiska introt till inledande Sojourner, eller i den rymdiska Intergalactic, som låter som något hämtat direkt ur Stranger Things. I längden blir det däremot ganska enspårigt och då är det istället de mer rockdrivna stunderna som lyfter albumet från att vara helt platt. Spellbinding är den låt med tydligast refräng, och blir därför ett välkommet inslag på ett annars ganska refränglöst album. Även Harmageddon har vissa sådana egenskaper, men framförallt är det de tunga gitarrerna som får skina. In Lieu of Failure är istället en låt som kunde ha varit riktigt bra, med en mindre bisarr text och en mer nedtonad Billy Corgan.
Det är alltså inte mycket till grand finale-känsla som vilar över den tredje akten av ATUM, utan det fortsätter på många sätt längs den väg som de tidigare akterna trampat upp. Om man verkligen vill så går det säkert att tycka om det här 33 låtar långa mastodontalbumet, särskilt om man är ett die-hard fan av The Smashing Pumpkins. Men för de flesta kommer det nog inte gå till historien som något mästerverk. Snarare är det ett bra exempel på ett album som hade mått bäst av att trimmas ner och presenteras i mer kompakt form, med fokus på de låtar som faktiskt är bra. Istället lämnas vi med ett album där det är ljusår mellan de fina stunderna.
