Det har nu gått elva veckor sedan Smashing Pumpkins släppte den första delen av det ambitiösa projektet ATUM. Då den första akten var något av ett magplask blir det svårt att inte ta sig an akt två med ganska låga förväntningar. Och mycket riktigt kvarstår de problem som förstörde akt ett, även om det den här gången låter bättre. Smashing Pumpkins bjuder på elva nya låtar med ett betydligt större fokus på gitarr och rockelement, samtidigt som det rymdiska syntsoundet finns kvar. Låtarna är generellt sett bättre, med tydligare melodier och klarare riff. Om det inte vore för elefanten i rummet hade det här kunnat vara ett bra album, som förtjänat den episka status som bandet verkat vilja framhäva med projektet.
Men det största problemet kvarstår: Billy Corgans röst. Precis som på akt ett får den ta alldeles för mycket plats, och dränker det som är bra med albumet. Mycket kan sägas om Corgans röst, och mycket har sagts, men kanske är det nu mer tydligt än någonsin att den mår bäst av att tonas ner och bäddas in i musiken. På de låtar där den stundtals helt får stå i rampljuset, som exempelvis Springtimes, låter det som värst. När den istället får smälta in och bli en del av musiken, som i Beguiled, låter det som bäst.
Det är utan tvekan Beguiled som är albumets bästa låt, vilket bandet själva verkar ha insett, eftersom den utgör den enda singel som släppts inför projektet. Här dominerar ett huggande gitarriff och en råhet som känns som ett uppfriskande stormsteg bort från musiken på akt ett. Även Empires bjuder på ett snyggt gitarriff och möjligtvis den melodi som sätter sig hårdast i minnet. Låten Neophyte använder sig av andra medel, mestadels syntar, för att skapa något som faktiskt också skulle kunna klassas som en bra låt. Men ungefär där tar det stopp.
För överlag är det väldigt svårt att ignorera det faktum att ATUM trots sina nya tillägg fortfarande är väldigt svårlyssnat. Det är verkligen synd, för om något hade gjorts åt Billy Corgans röst hade det varit ett helt annat album. Å andra sidan kanske det är där The Smashing Pumpkins har hamnat. Tiden då Corgans röst var något originellt och spännande som bara han ägde kan vara förbi. I så fall får vi hoppas på att akt tre är mer i linje med de bättre inslagen på det här albumet, eller också helt instrumentalt.
