Som inget annat band har The Jayhawks ingredienserna för att vara ett nytt The Band. Den genuina hantverksskickligheten. De musikaliska rötterna och en bredd som är häpnadsväckande. I Gary Louris en frontperson med gudabenådad förmåga att skriva till synes enkla midtempolåtar som redan i första strofen fångar med sin unika känslokrok, och som kryddas av ultimata vokalstämmor. En låtkatalog som därmed är fylld av klassiker och borde-vara-klassiker.
Men när bandet på sitt elfte album tar The Band-steget fullt ut och upphöjer samtliga bandmedlemmar till både låtskrivare och leadsångare blir skillnaden till The Band påfallande. För även om Gary Louris bidrar med några sedvanligt oansenliga mästerverk - hör bara bandets ostoppbara groove i inledande This Forgotten Town eller vemodet i Homecoming - så har han ingen bandkollega som förmår komma i närheten med sina respektive bidrag. Society Pages är ett riktigt snedsteg, liksom okänsligt rockiga Dogtown Days, och möjligen är det långsiktigt bära frukt att låta bandmedlemmarna få pröva sina färdigheter i autentiska flygtimmar här, men det innebär samtidigt att Xoxo är ett av få The Jayhawks-album man faktiskt kan avvara.
