Varenda gång Gary Louris och Mark Olson blir så osams att den senare hoppar av The Jayhawks tappar bandet lite av det underliggande vansinne som lurar under ytan i allt Olson företar sig. Men på senare år den renodlingen enbart varit positiv för bandet. Att jämföra det Olson-fria bandets sista fullpoängare Rainy Day Music från 2003 med parets bleka återförening på Mockingbird Time åtta år senare visar tydligt att friktionen mellan de forna vännerna inte längre är till gagn för musiken.
När nu Mark Olson åter stormat ut i vredesmod hittar alltså Gary Louris åtminstone stundtals tillbaka till den sortens högkvalitativa The Byrds-countrypop som på just Rainy Day Music. Särskilt det mjukt melodiska inledningsspåret Quiet Corners & Empty Spaces är en omedelbar The Jayhawks-klassiker, liksom vemodiga The Devil Is In Her Eyes med tydliga Lennon-McCartney-detaljer till exempel i körerna. Ibland lutar det dock lite för mycket i The Beatles-riktningen, som på det väluppfostrade flumförsöket Ace som är det enda spåret där Mark Olsons mer genuina knepighet verkligen fattas The Jayhawks.
