Inte bara är The Bevis Fronds 27:e (eller om det är 29:e, eller 31:a, det finns ingen som klarar att hålla ordning på det längre) album ”the product of my fevered mind” och “the ritual dissection of the soul”. I den inledande inbjudningen och programförklaringen Enjoy konstaterar Nick Saloman sammanbitet att det också är ”my final chance to prove myself to you”, och så släpper han lös sina psykedeliska gitarrer.
Som om han inte under årtionden redan bevisat sitt värde om och om igen för sitt hängivna följe fans bland DIY-psych-entusiaster runt världen. Utanför de snäva kretsarna däremot har han haft svårt att få spridning, och febern till trots lär det inte ändras den här gången heller. Det handlar mer om omvärldens vilja att blunda än om The Bevis Fronds kvalitetsnivå, för här har han sannerligen överträffat sig själv.
Från rudimentära garagepunkstunder som Old Wives Tales till stilla akustiska visor som Mad Love är The Bevis Frond mer melodiskt gripande än kanske någonsin förr. Samtidigt finns alltid utrymme för skräniga och innovativa gitarrexcesser som till och med överträffar den musikaliska tvillingsjälen J Mascis, vare sig det rör sig om energisk new wave likt Dan Treacy kompad av The Only Ones som i Pheromones eller sånger påverkade av det tidiga 70-talets brittiska folkscen som i titelspåret. Nick Salomans friflygande solon är utförliga utan att vara omständliga, de är passionerade, högljudda och älskvärda även för den som avskyr gitarrsolon.
Söker man vägar in i The Bevis Fronds snåriga trädgård - och det borde man rimligen söka - finns ingen enklare väg än genom det här kaninhålet.
