Gitarrbaserad stämsångspop har fyllt jämna år. På fyrtioårsfesten samlades pliktskyldigt gratulanter som börjat komma upp i åren och som egentligen inte alls ville vara där. Där sågs Mark Knopfler och andra män i karriären, klädda i illasittande dyra kostymer. Tom Petty var förstås där. Han tillbringade kvällen med de doowop- och countrypensionärer som uppfostrat jubilaren, och som nu lite förvirrat bläddrade i gulnade fotoalbum och tjatade minnen. På dansgolvet trängdes Rod Stewart med andra som opererat sig under hakan och som generade sina barn genom att låtsas vara tonåringar. Det var på det hela taget en ganska trist tillställning.
I köket samlades amerikaner och britter som hade det gemensamt att de verkligen hade känslor för födelsedagsbarnet. De var kanske inte så unga, men drog ändå ner medelåldern ordentligt på festen. Det var kretsen som varken var intresserade av att modernisera in absurdum eller att bara återskapa. Det var de som älskade födelsedagsbarnet, men som hellre ville titta framåt än att bli nostalgiska. Där skickade Grant Hart, Jayhawks och Whiskeytown runt sin medhavda plunta, medan unga indiegrabbar som Miles storögt tittade på.
Där var också fyra killar från Glasgow, som blev uttittade för att de kom i slitna jeans. Men värden hade inte behövt oroa sig, Teenage Fanclub ville inte röja. De var som vanligt mest intresserade av att diskutera rock med Neil Young. Nu ville de inte prata så mycket om distorsion, de var mer intresserade av vokalharmonier från Buffalo Springfield och tidiga CSN&Y. När de senare på kvällen framförde [I]I Need Direction[/I] och [I]My Uptight Life[/I] behövde inte åldringarna hålla för öronen, men man kunde tydligt utläsa avundsjuka i Jacob Dylans ögon.
Liksom tidigare är Norman Blake och Raymond McGinley inspirerade på varannan skiva. Lysande [I]Bandwagonesque[/I] följdes av tröttare [I]Thirteen[/I]. Efter starka [I]Grand Prix[/I] kom för tre år sedan [I]Songs From Nortern Britain[/I] som var mera anonym. Det betyder att [I]Howdy[/I] är en höjdare. Den innehåller inga omedelbara sensationer som gamla [I]What You Do To Me[/I] eller [I]Radio[/I], men efter ett par lyssningar är ett halvdussin låtar redan klassiker, bland dem sentimentala [I]Can't Find My Way Home[/I] och [I]The Town And The City[/I]. Storslagen gitarrpop med stämsång, orgel och blås.
Hur festen slutade? Teenage Fanclub lämnade, sin vana trogen, mitt under en låt, över sina instrument till de entusiastiska barnbarnen som borde gått och lagt sig för länge sedan. Norman gick på toa och kissade i kors med Steve Cropper, och på scenen spelade den extatiska publiken vidare, bland dem en lycklig prins Carl Philip som äntligen fick chansen att släppa loss. (Det kan vara på sin plats att erkänna att allt här ovan utspelade sig i recensentens fantasi, utom de två sista anekdoterna som Raymond faktiskt hävdar är sanna.)Skivbolag:
Artist:
