Nio år efter debuten får 1989 sin välförtjänta renässans.
När Taylor Swift 2014 släppte sitt femte album 1989 tog hon det definitiva klivet in på popscenen och övergav countryn. Det har hyllats för sin unika soniska identitet, och hur det etablerade en egen ljudbild utan referenser till annan pop. Men trots att det blev hennes breda genomslag och mest sålda album någonsin var vägen fortfarande lång att gå.
Den amerikanska musiksajten Pitchfork valde att inte recensera albumet, men när Ryan Adams släppte ett coveralbum en månad senare recenserades det. Adams akustiskt lågmälda version debuterade dessutom högre på Billboard-listan och inkluderades i flertalet stora listor över årets bästa album. Trots att Swifts låtskrivande fick en högre status, verkade världens tveksamhet till henne fortfarande stå i vägen.
När albumet nu släpps i en ny version för att Swift ska återta rättigheterna till musiken, beskriver hon det som sin favorit bland de nyinspelade albumen, och det är lätt att förstå varför. 1989 innehåller flera av Swifts största hits och blev även vägledande för hennes kommande musik.
Under inspelningen skrevs 150 låtar för att verkligen få till den perfekta popformulan, ändå är det bara fem extra spår som släppts ut ur valvet för nyversionen. Ett lite väl snålt urval, särskilt jämfört med de andra albumen. Ljudbilden blickar dessutom mer åt det senaste albumet Midnights. Av dessa fem sticker “Slut!” ut, som är en långt mer raffinerad version av de teman som tas upp på Shake it off.
Som tidigare är den tydligaste skillnaden mot originalet Swifts förbättrade sångröst och sångteknik. Men här är även producenten Jack Antonoffs slipade skicklighet uppenbar i de dynamiskt silkeslena produktionerna där all tidigare klumpighet har filats bort. Undertonen är nu drömsk snarare än det New York-inspirerade och klubblängtande grundidén, atmosfäriskt istället för rättframt poppigt. På resten av spåren är resultatet dock motsatt, av en stor anledning – som också är albumets enda nackdel. Max Martin och Shellback lyser med sin frånvaro.
I och med att duon var involverad i nio av de ursprungligen 16 låtarna (Shake It Off, Blank Space, Bad Blood, Wildest Dreams, Style, New Romantics, All You Had To Do Was Stay, How You Get The Girl och Wonderland) är det ett skifte som skaver rejält. Varför de valt att inte återvända är oklart. Istället har Christopher Rowe plockats in som producent, som jobbat på alla Swifts nyinspelningar. Visst blir soundet mer uniformt, men också mer urvattnat. De olika beståndsdelarna tycks inte passa lika bra längre utan producentduons finlir. När syftet är att få fansen att välja de nya versionerna är det svårmotiverat med så vitt skilda produktioner. Som individuella singlar känns det som en nerköp, men som en helhet har hon gjort albumet till sitt eget och gett det en bredare kontext.
Med det sagt så är 1989 det starkaste av Taylor Swifts första sex album, så förbättringspotentialen är onekligen begränsad. Poängen med nysläppet blir snarare att omdefiniera och höja albumets status till den som det alltid förtjänat.
