
Med ena benet kvar i Vaxholms folkrörelsepunk och det andra på Cornelis grav har Stina Berge gjort en senkommen och riktigt bra debutskiva.Av ideologiska skäl kommer Stina Berges debutalbum lika mycket att oförtjänt dissas med hånfulla kommentarer om 50-åriga punktrummistanter som den kommer att oförtjänt hyllas av exakt samma skäl. Men sanningen är att Stina Berge med stöd av halva Dag Vag gjort en mycket självutlämnande och riktigt bra vispopskiva, en traditionellt mycket gubbig genre befolkad av Stefan Sundström, Lars Winnerbäck och andra gamla omskolade punktrummisar som Johan Johansson. Med ena benet kvar i Vaxholms folkrörelsepunk och det andra på Cornelis grav står hon tillräckligt stadigt för att våga vara djupt personlig, och hennes låtmaterial slår faktiskt samtliga gubbkollegor på fingrarna.