Steve Earle & The Dukes - Guy

Patrik Forshage 00:00 1 Apr 2019

Kraften hos Steve Earle verkar aldrig mattas av, men ska vi vara ärliga så har hans skivor blivit allt mindre angelägna under de senaste decennierna. Hans empatiskt berättande ballader kryper inte under skinnet som de gjorde på Over Yonder, hans trasiga kärleksförklaringar griper inte tag som de gjorde i If You Fall eller Valentine’s Day, och hans stenhårda countryrockurladdningar välter inte omkull lyssnare som The Devil's Right Hand. Hantverket har hela tiden funnits där, men skärpan i låtskrivandet har mattats och hans engagemang är allt mindre påfallande och smittande. 

Det är med andra ord symptomatiskt att den bästa skiva Steve Earle under 2000-talet är Townes för tio år sedan, ett coveralbum med låtar av hans gamla vän, missbrukskompis, musikaliska mentor och idol Townes Van Zandt. Även om den var väl vördnadsfull i sina stunder var låtmaterialet till och med bättre än Earle kunde åstadkomma ens under sina starkaste perioder. På samma sätt är det med Guy, som är någon sorts systerskiva till Townes, fylld med 16 covers av Steve Earles andra gamla mentor och olycksbroder Guy Clark. 

Här finns just de där omtumlande berättande balladerna igen, som The Last Gunfighter Ballad. Här finns de mäktiga countryrockurladdningarna som Out in the Parking Lot. Här finns de hjärtekrossande skildringarna av förlorad kärlek, som She Ain’t Goin’ Nowhere. Och här finns dessutom strålande tolkningar av några av de bästa låtar som någonsin skrivits, som L.A. Freeway och Desperadoes Waiting for a Train

När Steve Earle inte längre når sådana kvaliteter i sitt låtskrivande gör han klokt i att låna från sina vänner, och här ger det honom hans bästa skiva på mer än 20 år.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.