Man kan ha många funderingar kring Stephen Simmonds inhopp i ”succéföreställningen” Ladies Night. För en stabilt etablerad artist kan sådant uppfattas som ett lite kul sätt att driva med sig själv, men för den som likt Simmonds har en ganska liten plattform kan det vara början till evig typecasting mot melodifestivaler, dansbandskamper och såskadetlåta-triumfer.
En annan fundering handlar om hans förevändning för deltagandet. Det var mest för att komma bort ifrån att uppfattas som så "pretentiös", resonerar Stephen Simmonds insiktsfullt. Sedan inleder han sin skivcomeback med ett soul-operettverk om jordens undergång.
Pretentionsstämpeln lär han med andra ord inte komma undan, och den är rätt adekvat också för hans hypergenomarbetade musikersoulpop, där varenda ton och varenda ackordbyte bygger på läran om den ultimata Stevie Wonder-harmonin. Men lika mycket som hans hypermusikaliska hantverksskicklighet imponerar, lika lite engagerar den. En naken Kleerup-cover och en upptemposingel är det enda som sticker ut, åt varsitt håll, men inte så mycket att den harmoniska balansen riskerar att rubbas, och inte så att han hittar vägen bort från företagsspelningar eller för den delen krogshowpåhugg som födkrok.
