Alla mina bekanta i Stockholm som växt upp på triphop och reklambyråhat tycker illa om Jr. redan innan de lyssnat på den. Men man vill ju gilla den här killen. Det känns soft att Stakka Bo letar efter andligheten i uppgiven depprock. Men jag förstår inte riktigt vad han håller på med, jag känner det inte.
Det är bilder av ett dekadent 80-tal, en lyxig plasttillvaro och gitarriff från Kent- och Cure-skivor som tidigare räddade liv på 15-åriga självmordskandidater över hela landet. Nu extraknäcker samma gitarrslingor som prydliga heminredningsdetaljer.
Jämförelsen med Kent är också den som känns vettigast, speciellt som Jocke Berg står som medförfattare till ett par av spåren.
Det här är allt som Jocke Berg velat göra varje gång han skrivit något om den iskalla desillusionerande storstaden. Det här är vad han siktar på varje gång han försöker uppdatera någon Lustans Lakejer-låt men inte klarar av det. Vi skall nog vara glada att han inte lyckats. För Stakka Bos del är det lite knepigare. Han sjunger miljonärsbluesen och som bäst låter det som ett sushi-ätande Mansun (Ja, jag skulle inte heller minnas dem om inte en vän från Kallinge påmint mig). Men det stora problemet är att Stakka har sin tråkiga röst mot sig, han behöver verkligen något mer än den här samlingen lättglömda melodier.
Skivbolag:
Artist:
