Sen Uncle Tupelo la ner 1993 har Jay Farrar varit en orolig själ. Ena sekunden lägger han ner sitt band Son Volt, och nästa sekund återuppväcker han det. Resten av tiden reser han runt världen och spelar på alla möjliga och omöjliga ställen med den ena samarbetspartnern efter den andra.
Därför är det inte så konstigt att Son Volts femte album, andra efter återupplivandet, är en utpräglad turnéskiva. Texterna består i hyllningar till eviga bussfärder och tunnelbanerutten till studion eller i samhällsbetraktelser via TV:n eller genom bussfönstret, med “Who the hell is Dow Jones anyway?” som en av protestsångernas fyndigare observationer.
Resandets alla nya erfarenheterna har också gett Jay Farrar nya musikaliska perspektiv. Highways and Cigarettesoch Methamphetamine är visserligen alldeles utmärkta ballader i Gram Parsons skola, men annars har cowpunken och altcountryn fått maka sig åt sidan. Istället slamrar han så hårt han kan i titelspåret, och han leker lyckosamt med både med Memphisblås i smarta countrysoulen The Picture och med sliriga gamla Neil Young-gitarrer i Circadian Rhythm.
Inte lika lyckade är de överdrivna rawk-attackerna i Satellite och Automatic Society, skivans enda riktiga dikeskörning. Men trots att skönhetsfläckarna är få är The search som helhet alldeles för spretigtoch alldeles för konventionelltför att gamla kollegan Jeff Tweedy och hans Wilco ska behöva känna seriös konkurrens.
Skivbolag:
Artist:
