Silverbullit

Silverbullit har låtit var och en som vill lyssna förstå att orsaken till att de inte slagit lika stort som kompisarna i Soundtrack of Our Lives är att deras gamla skivbolag inte satsade tillräckligt. Visst kan man beskylla skivbolag för mycket, men det är nog inte hela sanningen. En bidragande orsak kan vara att Silverbullit är svårtillgängliga. Där Soundtrack of Our Lives kan appellera till var och en som gillar ett traditionellt tungt sound kombinerat med smarta lätt psykedeliska rocklåtar måste man hos Silverbullit ta sig igenom tjocka lager av larm och mer eller mindre kontrollerat oväsen för att upptäcka att låtarna är minst lika smarta. Som i [I]Buddy[/I], tydligen en cover av en obskyr singel av Nya Zeeländska Snappers, som vältrar sig fram med en Suicidestämning i orgeln och mangel som mer än antyder att delar av bandet lyssnat för mycket på norsk dödsmetall. Det betyder nu inte att Silverbullit saknar sinne för skönhet. Även det som först verkar vara ogenomträngligt bröl visar sig efter några lyssningar gömma små unika och vackra väsen i form av små slingor, ljuva stämningar och sköra melodier, som smygande [I]Call It In[/I]. Allt det där som Lou Reed fortfarande försöker inbilla oss skulle finnas på [I]Metal Machine Music[/I]. Nu är det inte i första hand där Silverbullit hämtar sin inspiration. Spacemen 3 som alltid finns någonstans i bakgrunden, medan förra skivans illavarslande Doors-antydningar tack och lov är borta, och den omtalade bodymusic-flingen har inte heller lämnat djupare avtryck. Synthiga [I]Boof[/I] vill vara DAF men låter mer Bronski Beat, vilket inte behöver vara av ondo. Oftare vilar Ian Curtis skugga tungt över Simon Ohlssons sång, som i vemodiga [I]Run[/I]. Till och med Sundsvalls 80-talshjältar Brända Barn går att spåra i [I]Blood[/I], som för övrigt hette [I]Blood of Christ[/I] ända tills även Silverbullit förstod att det var en skrattretande pretto-titel och kortade den, en vecka innan releasedatum. Till skivbolagets tydliga irritation. Men även om kärleken mellan Silverbullit och deras skivbolag verkar bräcklig får man söka orsakerna till uteblivna kommersiella framgångar på annat håll än i bolagens lanseringsstrategier. Silverbullits kärlek till monotoni, mörker, mangel och atombomber skulle vara svårlanserat för varje skivbolag, hur vacker och tilltalande den kärleken i sin kärna än är.