Det är nästan för intimt. Att recensera Sharon Van Etten alltså. En av mina absoluta favoriter – här tolkas hon dessutom av resten av alla artister jag har på min repeat. Att säga att jag är jävig i denna recension är en underdrift. Men! Jag ska göra mitt bästa för att vara objektiv, saklig, osv. osv. Hur svårt kan det vara?
För de som inte känner till Sharon Van Etten eller hennes skiva Epic kan jag sammanfatta albumet såhär: det innehåller många av de vackraste melodierna jag hört, och ännu fler genialiska textrader. Det är ett intimt album där Sharon Van Ettens röst ständigt är i fokus, en röst som stundom backas upp av orglar (som på den kärleksfullt smärtsamma Love More) och stundom sjunger tillsammans med ett rockband (som på den fantastiska Peace Signs).
Anledningen till att jag berättar om hur mycket jag älskar det här albumet är delvis att jag är oförmögen att inte göra det, men jag vill även belysa min ytterst relevanta kompetens när det gäller låtarna på skivan. För Epic Ten är ett tolkningsalbum där alla möjliga artister och band, allt från post-punkarna Idles till kultsångaren Fiona Apple tolkar Sharon Van Etten. Efter första lyssningen var jag imponerad över tolkningarna. Efter andra lyssningen var jag imponerad över hur fantastisk låtskrivare Sharon Van Etten är, som skriver låtar som ingen annan gör bättre än hon själv.
Förlåt för att jag drar det uttjatade originalet-var-bättre-kortet, men jag måste tyvärr. Det innebär däremot inte att tolkningarna här är dåliga, inte alls. De galna punkarna Idles gör en fantastisk och skruvad tolkning av Peace Signs, som alla med åtminstone lite ilska i sig bör lyssna på. Fiona Apple låter som en arg shaman som ska offra sin älskade till gudarna på Love More, och soundet påminner om hennes senaste (oerhört hajpade) skiva. Big Red Machine (med sångaren Justin Vernon från Bon Iver) låter stiltypiskt vemodiga och spännande när de tolkar A Crime.
Men det finns också några tråkiga tolkningar på skivan, och bland dem sticker St Panther elektroniska poptolkning av One Day ut. Sånginstatsen är oerhört medelmåttig och känslokall. Inte känslokall som Courtney Barnetts ironiska sångstil, som också finns med på skivan. Den stilen funkar visserligen, men Courtney Barnett borde sjunga sina egenskrivna humoristiska texter för att det ska fungera.
Epic firar 10-årsjubileum med denna skiva, och jag hoppas innerligt att folk upptäcker denna låtskatt genom några av tolkningarna. Synd bara att inte typ Megan Thee Stallion eller Lil Nas X tolkade. För även om tolkningarna ofta låter spännande är alla medverkande artister väldigt indie. Hade varit kul med lite mer genrebredd. Men intrycket efter mina genomlyssningar är snarare att denna skiva är gjord specifikt till mig. Eller ja, snarare till alla vi pitchforkläsande ungdomar här ute i världen.
