Efter de första genomlyssningarna av The Sebadoh var jag besviken, och samtidigt lite liknöjd. Det lät ofokuserat, låtarna kändes hoprafsade av Lou Barlow och Jason Loewenstein och framför allt: det var den sistnämndes låtar som var i majoritet. Basisten, utfyllnadskompositören, vars jobbiga halvruttna punklåtar man i princip alltid kunnat klara sig utan dominerade nya plattan.
Liknöjdheten bottnade främst i att jag inte längre gjorde mig några förhoppningar om bandet. Då Sebadoh alltid varit ett av den i dag söndertjatade lo fi-genrens flaggskepp tolkade jag flatheten i de nya låtarna som ett misslyckat försök att ta sig bort från densamma. När sedan Lou Barlows bidrag initialt inte kändes som några klassiska Barloware späddes besvikelse på än mer. Sebadoh kändes slut i mina öron.
Som tur var bytte plattan skepnad någonstans i höjd med dag fem i stereon. Vad jag först uppfattat som trötta, oinspirerade hafsverk visade sig istället vara hållbara och klart gångbara låtar i gränslandet till pop. Till stora delar definitivt av en annorlunda sort jämfört med Sebadohs tidigare material. Här finns en helt annan dynamik, mycket tack vare nye trummisen Russ Pollard som inte på långa vägar låter lika statisk och slött begränsad som Bob Fay gjorde. Dessutom visar Pollard med sitt enda bidrag på plattan att han är en äkta sentimental fool i samma rädda anda som Lou Barlow.
Lou Barlow, ja. En av de låtskrivare man alltid kunnat återvända till när man känt sig upplagd för lite ömklighet och gråtmild vanmakt över alltings jävlighet. Med ett pärlband av sånger så desillusionerade och becksvart betraktande på sitt samvete. Hade han tappat gåvan nu när han gift sig, och enligt egen utsago kände sig lyckligare än någonsin? Nej, tack och lov. Mina öron lurade mig. Även om det kanske inte finns någon klockren snörvlare i stil med Spoiled Children (men både Tree och framför allt Love Is Stronger kommer absolut att gå varm när vårdepressionen sätter in) eller någon ultimat Byrdspastisch som Beauty of the Ride är samtliga av hans sex låtar högkvalitativa kompositioner. De var bara lite svårare att tränga in i den här gången. Och det är ju, som de flesta vet ett definitivt kvalitetssignum. Dessutom visar han för första gången prov på ett tvättäkta aggressivt hitskrivande i och med Colorblind. Hoppas den släpps som singel. Då kanske de stora massorna, eller åtminstone de halvstora upptäcker Sebadoh. Det är de värda, både massorna och Sebadoh.Skivbolag:
Artist:
