Det är jobbigt att älska Green Gartside och hans Scritti Politti. Under de mer än 25 år vi har haft en relation har han bytt fokus ideligen, från marxistisk teoretiker till androgyn synthsnobb till wigger, och ideligen har han betett sig irrationellt och vacklat mellan klaustrofobisk scenskräck och jetsetliv. Under långa perioder har han inte hört av sig alls, och ändå går det inte att låta bli att älska honom.
När nu Scritti Politti oväntat är tillbaka är det på många sätt en återgång till rötterna. [I]White bread black beer[/I] är inspelad hemma, med ett gäng musiker som Green Gartside har raggat upp på sin lokala pub, och dessutom gjort flera oannonserade gig med under våren - de första på 25 år. Etiketten är densamma som på deras första EP-skivor, och produktionen är snarare oslipad än något annat.
Men fortfarande är 50-åriga Green Gartsides urbrittiska soulröst intakt, med all sin androgynitet och ungdomliga vekhet, och den exploaterar han fullt ut med multitracking i allt från falsett till Bowie-baryton i låtar som [I]Cooking[/I].
De nästan pinsamma hiphopinfluenser som kännetecknade Green Gartsides midlife crisis och därmed stora delar av Scritti Polittis förra comeback är tursamt nog ordentligt nedtonade den här gången. [I]Mrs. Hughes[/I] har en bra groove, och [I]The boom boom bap[/I] kan i rytm, tempo och inslängda "Yes, yes, y'all!" ses minst lika mycket som en popsångares hyllning till hiphop som till den nya hustru han besjunger. Men det slår inte över i sådana riktningar, istället blandar han sin fortfarande 80-taliga synthpop - [I]After six[/I] är så simpelt effektiv att det nästan blir Glitter Band - med distade gitarrer som tillsammans med drogreferenserna i [I]Dr. Abernathy[/I] inte hade stuckit ut på en Primal Scream-skiva.
"I love you still - I always will". I nöd och, som oftast här, i lust.
[I]Skivan släpps den 5 juni[/I]Skivbolag:
Artist:
