Det var med relevans, mognad och en ocensurerad sårbarhet som Sam Smith etablerade sig på världsscenen på vad som tycks ha varit ett knappt ögonblick. Med sin utomjordiska begåvning till röst tog hen rättmätig tron i balladmeckats hierarki och sitter idag på några av tiotalets mest uppskattade ”breakup-songs”. Det är just den sentimentala framtoningen som utgör essensen i Sam Smiths karriär och skapande.
”I wanna be wild and young” är orden som inleder Sam Smiths tredje och nyaste album Love Goes. Ord som också pinpointar just det faktum att detta album är artistens första knuff och kliv bort från de vuxna och seriösa soul-balladerna. I en intervju med Apple Musics Zane Lowe beskriver Smith det som att våga ta ett ”kreativt hopp” istället för att bara skapa något som förväntas av en. Mycket riktigt, på Love Goes anammar Sam Smith bland annat sin dansådra i ett omfamnande av poppen. Ett experimentellt projekt som fått växa fram de senaste två åren, tydligen en omvälvande och turbulent tid för Sam Smith personligen. Och kanske är det just därför albumet i sin helhet känns yvigt.
Sam Smith har tidigare hänfört oss genom sin råa sårbarhet och djupaste av samförstånd. Det gör han även nu i fängslande ballader som For The Lover That I Lost och Forgive Myself. Men sanningen är att denna ballad-bundna soul-ängeln är så exceptionellt bra på just det, att annat bleknar i jämförelse. Vid varje ballad trollbinds vi och nästkommande poplåt förvandlas till en paus däremellan. Exakt vad Sam Smith ska göra åt det, vet jag inte.
