Det är hjärtevärmande att Rodriguez äntligen får den uppmärksamhet han förtjänar. Historien om hur hans två skivor från för 40 år sedan inte gjorde något väsen av sig, utom i Sydafrika och Australien helt utan hans vetskap, rymmer drama och tragik, och verkar till på köpet gå mot ett lyckligt slut. Malik Bendjellouls film går upp på bio världen över, Rodriguez själv var tillbaka på Sverigebesök så sent som förra veckan, och nu kommer soundtracket med storbolagsdistribution och annonskampanjer.
De låtar som här radas upp är aldrig sämre än utsökta. Hans protestsånger (This is Not A Song, It's An Outburst: or, The Establishment Blues, för att nämna en pärla) är fyllda av betraktelser av en hårdhänt amerikansk inrikespolitik och konsekvenserna på Detroits gator, och ger oss samtidigt en bild av hur den tidens Dylan hade kunnat låta om han kunnat sjunga och om han letat sväng tillsammans med Motowns rytmsektion. Soundtrackets ess är givetvis Sugarman, som med psychedeliska inslag i sin groove är en av de två bästa låtar om langare som någonsin spelats in.
Det går inte att invända något alls mot musiken. Möjligen kan man fundera på varför någon vill ha just den här utgåvan, snarare än de två originalalbum från 1970 och 1971 som låtarna är hämtade ifrån, och som smarta retroetiketten Light in The Attic släppte för ett par år sedan.
