[I]Fake boys! And fake girls! Catching fists! [/I]Så går refrängen på en av 2003 års, enligt mig, bättre låtar. Den heter [I]Fake Boys [/I]och gjordes av tyska Robocop Kraus. Fantastisk låt. Stadig punktrumma, mäktig allsångsvänlig refräng, ett eskalerande slut i marschtakt och med en superb tonartshöjning. Som om Franz Ferdinand kört en cover på !!!s [I]Me And Giulianni Down By The Schoolyard[/I]. I pressreleasen inför den Pelle Gunnerfeldtproducerade [I]They Think They Are The Robocop Kraus [/I]kan man, lustigt nog, läsa att skivan låter just Franz Ferdinand. Lite artpunkig så där. Så hett. Och jovars. Släng in lite Bravery och Bad Religion också, så har ni en rätt akkurat beskrivning. En och annan av dessa tolv låtar kommer kanske bli mindre floorfillers på lokala rockklubben, men det kommer mer bero på att det är extremt hittigt och sing-along-vänligt, snarare än kul och nyskapande. Och egentligen skiljer sig väl denna nya skiva inte särskilt mycket från den där fantastiska singeln. Bara det att 2003 lät den fräsch, nu är det bara en grötig sörja av gapig och skitjobbig sång, hookiga men trista synthslingor och den där kobjällran man gillade för hundra år sedan. Skivan får mig att tänka på gröt. Grå och geggig havregrynsgröt.