Poppig r'n'b har det senaste decenniet fått många bastarder med olika flyktiga, elektroniska bekantskaper. Rihanna har alltid varit gränsöverskridande på det viset. Med bravur går hennes texter djupare in i köttet för varje album, men på Unapologetic undviker jag dock helst de mest intensiva electrodängorna och det slöa pengaskrytet på klubben. Skivans främsta behållningen är den undersköna Stay, med Mikky Ekko, där Rihanna lämnar hetsig produktion och annars älskvärd no fucks given-attityd åt sidan och istället får utrymme att använda hela sin imponerande röstkapacitets emotionella nivåer, ensamt, avskalat, i vad som känns som en uttömd, stilla, nedsläckt konsertlokal.