”If I see a blue car today / We'll probably have to break up / So I close my eyes while I drive”. Den 23-åriga Reneé Rapp inleder sitt debutalbum med tvångstankar. ”Cause, like, I wanna be with you / Like, like, maybe even forever (forever) / Holy shit, okay, maybe not forever (forever) / I mean, like, I'm, I'm not saying not forever” (Talk Too Much).
Direkt kastas lyssnaren in i Rapps nojiga jargong. Med sina texter gestaltar hon commitment issues, men att Talk Too Much skulle vara ett symptom på psykisk ohälsa viftar hon snart bort på spår fyra, Gemini Moon. Slår man på stjärntecknet beskrivs en lugn, snabbtänkt och charmig individ. “However, they can often be moody and irritable at home” intygar första bästa hemsida på ämnet, astroyogi.com. Jag köper Rapps självdiagnostisering.
Annars är Rapp känd som en mean girl, menat på bästa möjliga vis. Hon känns igen från The Sex Lives of College Girls och spelar en av huvudrollerna – Regina George – i musikaluppsättningen av Mean Girls. Trots höga toner, i höga klackar, och med typ så hög fallhöjd en roll kan ha, intar hon Broadway självsäkert med lugna och medvetna rörelser. Ingen stiff pas de bourreé. “Yes, I look perfect / Ice Queen, that's what you see” (Someone Gets Hurt). Kort och gott utstrålar hon raka motsatsen till egenskrivna Snow Angel.
I sitt artistprojekt är Rapp istället sårbar och otrygg. Hon strösslar med sina komplex och flera rader passerar som omskrivna förlåt. I 23 berättar hon om tårarna som kommer med övertänkandet: “Thе bags on my eyes / No, they'rе not designer, but they're overpriced / I paid for with cryin'”. Till skillnad från på scen sjunger hon också mestadels i falsett, även om hennes omfång gör sig påmint här och där. I The Wedding Song beltar hon ända upp till ett tvåstruket F, för alla fellow theatre-kids som undrar.
Dynamiken är också tagen ur musikalens värld utan regler. Rapp bygger stick av melodier och rader lyssnaren redan hört, som mashups, likt hur ledmotiv och repriser används på musikalscenen. Det blir lite mastigt för ett pop-album, där varje låt skulle kunna passera som ett finalnummer. Dessutom smyckar hon ut med snack och spoken word. I den annars souliga Tummy Hurts kommer ett oväntat “hihi”, som i skrattet, i form av adlibs. Det är en fin linje mellan lek och teater.
Missförstå mig rätt, musikal kan vara bland det bästa som finns. Men i skepnaden av ett pop-album blir det lite väl main character.
