Redd Kross — Beyond the Door

Patrik Forshage 00:00 24 Aug 2019

Det har aldrig varit tätt mellanRedd Kross album, och med bara sju år sedan deras förra är det ändå en snabbare uppföljning än den gången, då hela 16 år hade passerat. Vore det inte för deras aktiviteter utanför bandet - i Off! och Ze Malibu Kids, för att nämna några av deras andra band - skulle antagandet att bröderna Jeff och Steve McDonald faktiskt befinner sig i infrysta i en kapsel mellan sina album varit högst rimligt. I synnerhet som de vid varje exponering verkar lika unga och lika coola som när de först kom fram som unga Kalifornien-punks för 40 år sedan (jo, jag vet, det är helt obegripligt). 

När de numera döper en låt till Punk II är det däremot visserligen en av albumets larmigaste stunder, men knappast punk. Å andra sidan var Redd Kross så mycket mer redan när de som tonåriga punkare spelade Kiss-covers för snart 40 år sedan. Den sortens serietidningsattityd har sedan följt med dem in i powerpopen, och i den kontexten gör sådant dem till genrens absoluta mästare. 

Så värst djupt är det naturligtvis inte. There’s No One Like You är en ”corny” (hur cool måste man inte vara för att använda ett så 50-talsklingande adjektiv) hyllning till Jeff McDonalds son. Kanske skämmigt nu, konstaterar han, men ”in the future you might be proud somehow”. Sannolikt, så gripande som det är.

Skivans fokus är annars “total commitment to having the best fucking time we can have while we’re all still here”, något som manifesteras omedelbart från den inledande glam-urladdningen The Party till Party Underground, som med ett gästinhopp av  Buzz Osbourne faktiskt rymmer tre Melvinsmedlemmar inräknat dubbelarbetande Steve McDonald och Dale Crover.

Popmelodierna är konsekvent enkla och omedelbara, som sig bör i den stiligaste powerpopen, medan arrangemangen är stora med kraftfulla gitarrlager och stämsångsbriljans som tillsammans påminner om Queens Sheer Heart Attack. En logisk cover av Sparks When Do I Get To Sing “My Way”? avrundar efter en intensiv halvtimme, lite drygt, och att en så fullständigt perfekt version av en så fullständigt perfekt låt inte står ut helt och hållet säger mycket om resten av skivans kvalitet.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Bonnie Prince Billy — I Made A Place

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi.